Betty Tage Wardle, en ung hustru, stod häromdagen inför domstol i Liverpool, anklagad för tvegifte. Omständigheterna vid denna rättegång är så märkliga, att de väl förtjänar ett omnämnande. Hennes förste man lever ännu, och det bevisades att hon av denne blivit såld till sin andre man för att ett krus öl.
Domaren:
– Men inför polisen uppgav hon, att hennes förste man är lat och inte vill arbeta.
Advokaten:
– Då hon lämnade honom, tog hon sitt barn med sig och han sa, att om hon ville lämna barnet åt honom, skulle han inte vidare bry sig om henne. Han sålde henne därefter för ett krus öl.
Den tilltalade:
– Med förlov, herr lagman, det gjorde han verkligen.
– Finns det någon närvarande, som kan avlägga vittnesmål härom?
– Ja mylord, Alice Roseby och Margaret Brown.
– Så låt Margaret Brown träda fram.
Denna vittnade om att hon varit närvarande vid det andra bröllopet. Hon visste att den första mannen ännu levde och att han sålt sin hustru för ett krus öl.
Domaren:
– Trodde ni, att detta köp var bindande?
– Ja, mylord.
– Och ni ansåg henne ha rätt att åter gifta sig?
– Hon bad att jag skulle ge bort henne, och det gjorde jag.
– Ni har hjälpt henne att begå tvegifte; se till att det inte händer en gång till, det kunde bekomma er illa.
Det andra vittnet, Alice Roseby, intygade att hon sett Betty dricka ett glas ur det ifrågavarande kruset.
Domaren:
– Med vem avslutades handeln?
– Med Georg Chisnel.
Domaren:
– Jag är inte rätt säker på om ni inte själv begått tvegifte; i alla händelser är ni medbrottsling. Ni måste för framtiden ta er i akt. Män har ingen rätt att sälja sina hustrur för ett krus öl eller något annat. (Skratt)
Nästa vittne var George Chisnel, en 20-årig bondgosse, vars landsortsdialekt var lika obegriplig för domaren som dennes eleganta engelska för den förre.
Domaren:
– Hur kom det sig att ni gifte er med frun där?
Vittnet:
– Va… vafalls, hur kom det…?
Domaren upprepar frågan. Vittnet på obegriplig dialekt:
– Já köpt´na.
– Är ni nog stor narr att tro, att ni kan köpa en annan mans hustru?
– Jag? (Skratt)
– Hur mycket gav ni för henne?
– Six pence (45 öre. Allmänt skratt.)
Ni är lika brottslig som hon. Ni har gjort er skyldig till delaktighet i brottet. Ni är själv skyldig till tvegifte, var och en i denna rättegång delaktig är i skyldig till tvegifte. (Skratt.) Gå er väg!
Vittnet rusar på dörren, men ropas tillbaka domaren.
– Hur länge har ni bott tillsammans med den anklagade?
– Tre år.
– Önskar ni åter ta henne till er?
– Ja, och behålla henne mé, mé herrns tillåtelse.
– Ni behöver inte behålla henne, om ni inte vill, hon är Wardles hustru.
Sedan den anklagades advokat yttrat sig, framkallades förste mannen, men lät inte höra av sig. Domaren slöt förhandlingarna med följande betecknande tal:
– Det är alldeles nödvändigt, att jag i detta fall utdömer ett straff för att göra begripligt för folk, att männen lika lite har rätt att sälja sina egna hustrur som andra mäns hustrur, hästar eller kor. En dylik handel är olaglig. Jag anser att så många av er är okunniga i detta fall, att jag måste utdöma ett straff för att göra det klart för er. Det behöver därför inte bli något svårt straff och jag dömer därför den anklagade till – en veckas fängelse.
Detta tilldrog sig Liverpool den 15 november i nådens år 1883.
