För tjugo år sedan kom hon till Stockholm, en ung, frisk, vild bondjänta, med ett otyglat njutningsbegär i blodet. Polisen fick tidigt ögonen på henne, men kom aldrig åt att tämja henne genom att sända henne till tvångsarbetsanstalten, ty hon hade ett arv, varav släktingarna månatligen utbetalade räntan till henne.
Småningom blev Emma P. stadig kund i polisdomstolen. Hon hördes lång väg, när hon kom i korridorerna, knuffande undan poliskonstaplar och andra som stod i vägen eller trampande dem på liktornarna. Med nävarna i sidorna klev hon in och neg sin djupaste nigning för domaren som, när han var i gott humör, tog det hela från den humoristiska sidan.
– Ni var berusad igår?
– Usch, att säja så om en kvinna.
– Vad vill ni jag skall kalla det då? Här står i rapporten, att ni låg i en rännsten så redlöst överlastad, att ni inte kunde ta hand om er själv.
– Förlåt, herr domare, det står väl att det var min kropp som låg där?
– Ja, vad skulle det annars vara?
– Jo, se själen den var inte med på det att ligga där; den arbetade nog så gott den kunde för att komma hem.
– Ni döms att böta 20 kronor, så kan ni gå med både kropp och själ.
– Tack, herr domare, då får jag önska herr domaren en fröjdefull jul och allt vad som kärt är, en vacker fästmö och snälla barn.
Hon hade kredit i polisen, ty man visste att hon kom igen.
– Vet ni nu hur mycket ni är skyldig? frågade domaren, sedan han en dag dömt henne att böta 40 kronor.
– Jo, jo men! Vet herr domaren att jag nu står här och jubilerar?
Hon drog därvid upp en smutsig anteckningsbok ur fickan.
– Jaså, ni jubilerar. Då får jag väl gratulera?
– Idag bötar jag för jämnt hundrade gången.
Domaren tillkallade kanslisten, som kom med sina böcker, denne ögnade igenom dem. Det var verkligen sanning, att hon förut bötat 99 gånger.
– Men nu är ni också skyldig nära 800 kronor och får gå in.
– Men, snälla, får jag inte anstånd med dem, så kan jag inte fira mitt jubileum anständigt.
– Vet ni vad anständighet är?
– Nej, det kan häradshövdingen ha rätt i. Jag får väl krypa in då, men låt för all del inte tidningarna få veta något om detta, ty då blir min fina släkt så generad, så usch då!
– Ni har väl inte så fin släkt?
– Jo, usch då! Jag har systrar och kusiner som spelar piano och är studenter och studentskor, och flickorna lyfter så förnämt på kjolarna när de kommer till Stockholm, så usch då! Jag tycker för min del att det är stiligt med släpkjolar. Ja, adjö då, domarn, och sörj inte för mycket medan jag är borta en tid.
En annan gång var hon åtalad för det hon betydligt omtöcknad kysst och klappat en kolbärare, som satt och sov på en soffa på Djurgården. När rapporten lästes upp för henne utbrast hon:
– Oj, oj, oj, och jag trodde det var negerkomikern Jackson, som jag sett dansa på varietén!
Domaren läste upp en rapport om att en konstapel måst till vaktkontoret leda den raglande Emma P.
Med komiskt allvar inföll hon:
– Det måste vara något misstag.
– Varför skulle det vara misstag?
– Jo, jag låter inte en karl leda mig, om det så vore en första tenor.
Nu lär hennes arv vara slut. Emma P. har blivit intagen på en inrättning, därifrån hon väl aldrig lär komma ut mer. Polisen är glad att ha blivit kvitt en orolig passagerare.
