En ny dag har börjat gry för en stor del av mänskligheten, filantropin har vunnit en ny seger. Det aldrig vilande människosnillet har gjort en uppfinning, vars tillgodogörande skall medföra oändligt mycket lycka och välsignelse för tusentals olyckliga varelser. Uppfinnaren är en herr S. Andersson, och hans uppfinning är en apparat, som skall oskadliggöra fortepianot genom att dämpa eller helt och hållet förstumma dess ljud.
Med en smula eftertanke ska man snart kunna fundera ut, att herr Andersson härigenom gjort sig förtjänt av att räknas till mänsklighetens välgörare. Hans uppfinning ska sätta nytt liv i mången, som mist sin arbetskraft genom ideligt åhörande av pianospelande odågors fingergymnastiska övningar, den ska rädda mången själ från att omtöcknas av vansinnets dimmor och den ska inbespara många dryga läkararvoden för iståndsättande av fördärvade hörselorgan.
Är denna apparat anbringad på pianot, så kan unga fröken dunka på med sina etyder och spela falskt spel hur mycket som helst utan att bringa familjen i uppror och utan att hyresgästerna näst intill behöver för varje gång uttömma sina förråd av grovheter över detta ”kulturens offerväsen”.
Denna apparat bör anskaffas i varje hem, där piano finnes. Särskilt i Uppsala skulle den mottas med så till sägandets öppna armar av invånare i åtskilliga i akustiskt hänseende fördelaktigt inrättade boningshus, i vilkas tredje våning man ofrivilligt kan få del av förtroenden, som utbyts i den första eller andra.
