En ekonomisk oberoende man i landsorten sökte sig genom annons en älskvärd m.m. följeslagerska genom livet.
Ett svar från Stockholm – sju tiondelar av alla svar på giftermåls-annonser kommer från Stockholm – föll vår giftaslystne vän synnerligen på läppen. Det var från en 22-årig, fin och väl uppfostrad lärarinna som svarade. Hon hade måst lämna sin plats för att vårda sin obotligt sjuka, kanske döende moder; hon var ytterst fattig, men hoppades vara i besittning av den karaktär och de egenskaper som kunde i någon mån belöna den man, vilken bjöd henne hjärta och hem. Och tyckte hon vid personligt sammanträffande om honom – annars ville hon hellre lida den bittraste nöd än binda sig vid en man – så vågade hon lova ett helt livs trofast uppoffrande hängivenhet. Hon skrev detta med rodnande kinder och tårade ögon. Hon hörde inte till den sortens kvinnor som brukar svara på dylikt, men känslan av ensamhet och övergivenhet hade drivit henne därtill. Ville han enbart gyckla med en stackars värnlös flicka i hennes ställning bad hon att Gud måtte förlåta honom.
Ett medföljande porträtt var förtjusande: Späd blondin med lugg och charmant hållning.
En korrespondens, som blev allt ömmare, inleddes, och man var fort nog överens om personligt sammanträffande så snart han kunde komma upp till Stockholm, vilket omöjligen kunde ske på ännu några veckor. Emellertid skulle de skriva varannan dag.
På fyra dagar kom inget brev från henne, och när det äntligen kom var det tårdränkt och vemodigt. Modern blev allt sämre och deras fattigdom förbjöd dem att skaffa henne passande föda…
Så snart ordentlig adress – man hade hittills annonserat per annonskontor – hunnit meddelas, kom ”rek” från den ömhjärtade älskaren, som ”kände” sig outsägligt lycklig över att få torka en enda tår ur dessa ljuva blå ögon… osv.
Om en vecka var mamma tydligen döende. Sorgen var förkrossande samt ökades av bekymret för det oundgängliga…
Nytt, större ”rek” med livligt beklagande över att måhända inte få lära känna den som givit livet åt henne som han kände sig älska alltmer, fast han ännu inte fått omfamna henne. Om en vecka vore han i Stockholm.
Ett nytt, förtvivlat brev bad honom – låta bli att komma. Det fanns i hennes familjs historia en mörk fläck… ja, med ett ord, hon kände sig inte värdig att bli en sådan mans maka. Hennes hjärta hade länge kvävt pliktens och sanningens röst, men nu måste hon tala. Han kunde inte gifta sig med henne, men hon hoppades han ville förskona henne från blottande av allt det sorgliga som stod i samband med vad hon antytt. Hon flyttade för att undgå nya frestelser av hans ömhet. Med blödande hjärta bad hon honom förlåta…
Två dagar därefter var vår annonsör i huvudstaden. Det var inte det lättaste att leta upp den olyckliga, nobelt finkänsliga kvinnan, ty de rekommenderade breven hade gått igenom inte mindre än fyra par händer, räknat från dem som kvitterat ut dem, och efterspaningarna bland folk av den sort som ofta skiftar bostad och utgör rotemännens förtvivlan, tog mest en hel vecka.
Omsider stod dock vår känslofulle landsortsbo utanför den dörr som han av otvetydiga bevis, för vidlyftiga att här omtala, visste slöt sig om den älskades hem. Med klappande hjärta öppnade han den och fann – en med fyra barn begåvad, 42-årig, koppärrig skräddaränka, som numera födde sig med tvätt, men i sin ungdom erhållit någon pensions-bildning.
Ingen ung, förtjusande ”inackordering” hade stått bakom det hela. Hon bringades att vidgå det hon själv skrivit alla breven.
