En köpenhamnstidning berättar: I en av huvudgatorna från Kongens Nytorv ligger mot öster ett större handelshus.
Affären innehas av två kompanjoner, som var varandra ganska lika. Bägge var de unga, energiska och levnadsglada – ingen av dem var gift – de skötte affärerna, satt på varsin sida om pulpeten och glodde upp i glastaket när det inte fanns något business, och gick tillsammans på Angleterres adelsmiddagar och prinsessan Maries italienska apelsinfester, när de haft vind i seglen. De levde över huvud taget som världens två första människor i Edens lustgård, innan Vår Herre hade givit order att tända ljus och de fick se att de inte hade några fikonlöv.
Till dess ormen också här anmälde sig.
Hon var dotter, enda dotter, av en gammal änkefru, som var så stenrik att hon inte kunde gå för pengar och därför alltid körde i eget ekipage. Ställd över all kritik korteligen, om hon också som så mycket av det, som de gamla auktoriserade konstnärerna utställer i Charlottenborg, inte i någon överväldigande grad trycktes av skönhet och behag.
I henne förälskade sig den ene kompanjonen. Han suggererade sig själv ned för foten av en väldig penningsäck, på vars topp madamen satt – den sistnämnda naturligtvis nära på att trilla ned! – så knep han ögonen samman och gick på med hurtigt mod, fick ja, äktade flickan, flyttade in i en stor lägenhet, lät putsa sin höga hatt var dag – och gav sig så till att vara storsnutig emot sin kompanjon.
Han genomförde det systematiskt. Från början. Behöll hatten på när han kom in på kontoret, lade sin röst en oktav ner när han talte, och slutade till sist med att säga Ni till sin gamle dubror, t.o.m. när han såg honom som gäst i sitt eller i sin svärmors överdådiga hem – alltsamman under inflytande av den gyllene kvinnan-ormen-hypnosen, som efter hans äktenskap så totalt tycktes ha trollbundit hans bättre jag, och som ideligen, dag efter dag, tillviskade honom sitt: ”Håna honom, trampa på honom, kasta ut honom! Nu är det du, som har pengarna och makten!!”
Den stackars kompanjonen led i stillhet. Han försökte först att appellera till minnena om deras gamla vänskap; den var inte ihågkommen mer. Så försökte han sparka igen; det blev blott mycket värre. Till slut bet han tänderna samman, blev stum och hatfull och gick omkring och lurade på hämnd.
Han fann den, förr än han väntat. – Dyrköpt blev den, men den blev så grundlig som han kunde önska sig.
En afton, då han som en annan supplikant sökte sin mäktige kompanjon i hans hem, träffade han blott svärmodern. Hon bjöd honom ta plats, de pratade samman en timmes tid om allt möjligt mellan himmel och jord, om konst, litteratur, teater och – till sist om kärlek. Innan han gick förstod han att den halvhundraåriga vulkanen ännu inte var helt utbrunnen, utan att där på bottnen låg glöder, som han bara behövde sätta en sticka till för att få dem att blossa upp.
Och han släckte inte glöden.
Dagen efter lät han putsa sin höga hatt, gick upp till den gamla, friade, fick ja lika fort som kompanjonen fick hos dottern – och häromdagen överraskade han sin ”Firma” med ett tryckt meddelande om sitt bröllop, som hade firats i största stillhet ute i en nordsjälländsk kyrka.
Kompanjonen 1 var nära att få ett slaganfall då han fick kortet; och hans unga hustru spottade blod av ilska och skrek högt om gamla mödrars svarta samvetslöshet och förrostade lidelser. Men vad hjälpte allt det där; och vad hjälpte det hårdnackade tystnads- och belägringssystem som de sedan genomfört gentemot de ”nygifta”?
Kompanjonen 2 sitter nu på penningsäcken med sitt gamla stycke, och de biter av bullen så det ger genljud i hela kvarteret, medan han på kontoret tar en fruktansvärd revanche för all den tortyr han fått genomgå den tiden den andre satt på säcken.
Hans fältrop är: Madamens kärlek min styrka – när hon har många pengar!
