En gammal elefantjägare, vars trovärdighet inte är underkastad tvivel, har berättat följande bevis på elefanternas skarpsinnighet då det gäller att skydda sig mot anfall från människor.
För några år sedan fanns i Nubien en allmänt bekant gammal elefanthane med ett par präktiga betar som i åratal ivrigt eftertraktats av alla jägare i omnejden. Deras kloke gamle ägare hade visste mycket väl att han var förföljd och hade fortfarande gäckat alla försök att fånga honom. Med hänsyn till sin säkerhet hade han gjort till regel att aldrig avlägsna sig från den övriga hjorden, tvärtom höll han sig så mycket som möjligt mitt i densamma och man hade förvissat sig om att han aldrig sov utan att ställa ut vaktposter runt omkring sig. En jägare hade vid ett tillfälle klättrat upp i en jättestor palm för att från en säker plats få en överblick av hjorden och möjligen finna den gamle elefanten utan sitt garde.
Det var middagstid och veteranen behövde vila sig en smula. Han gick lugnt omkring från den ene till den andre av sina följeslagare och drev dem till de platser de skulle inta, där han ordnade dem i en vid cirkel på flera alnars avstånd från varandra med huvudena vända utåt, så att de säkert skulle kunna både höra och se om någon fiende närmade sig. De flesta syntes vara väl instruerade i sitt arbete och förstå vad de skulle göra samt lydde ögonblickligen och intog sina anvisade platser, men en ung hane visade sig motspänstig och sprang sin väg. Den gamle skyndade efter och hejdade honom samt förde honom tillbaka och piskade på honom med snabeln tills dess han återigen intagit sin plats. Men han hade inte hunnit installeras, innan han på nytt bröt sig ut. Även nu hämtades han in, men denna gång blev straffet hårdare och han fick sig ett par riktiga hugg.
Efter att ha vrålat av smärta och trumpetat av raseri förmåddes den ostyrige till lydnad. Två fullvuxna honor – vi kan ju anta att det var den rebelliskes mamma och moster eller kanske hans systrar – skyndade fram för att trösta och lugna honom. De strök honom ömt med snablarna, gned huvudena mot honom och förmanade honom tydligt att vara snäll och lydig och stanna där han var. Sedan veteranen hade övertygat sig om att allt var i god ordning, ställde han sig på den öppna platsen mitt i ringen och tog sin middagslur på stående fot enligt elefanters vana då de sover. Den på utkik sittande jägaren fann således att det inte heller denna gång var mödan värt att försöka anfalla honom.
Hur länge den gamle, kloke elefanten än hade lyckats hålla sig vid liv blev han till slut lytt och svag, varefter han jagades ut av en yngre rival och tog sin tillflykt till Abessinien, där han till sist föll för ett skott. Hade nubierna varit försedda med eldvapen den tid då han var i sin fulla kraft, skulle hans öde otvivelaktigt ha fullbordats många år tidigare.
