Yrkesidkaren H. här i staden hade för någon tid sedan råkat få en olidlig tandvärk. I sin nöd begav han sig till en i trakten boende barberare med begäran att få tanden utdragen.
Detta inträffade tidigt en morgon och gud vet om inte “doktorn” häri fann någon tillstymmelse till ordspråket “guld i mun”. Nåja, H. blev placerad och tanden uttagen efter några kraftiga tag med nyckeln.
Den stackars H. var efter den genomgångna operationen nästan avsvimmad, men väcktes strax av “doktorn” som visade upp tanden på en glastallrik med följande anförande: “Herre! Ni kan verkligen skatta er lycklig över att ha blivit av med denna tand. Se bara vilken förfärlig fistel som sitter vid den!” Och härvid pekade han på de sorgliga kvarlevorna av H:s forna egendom.
Men nu började H. krya på sig, och när han med något blandade känslor betraktade föremålet för “doktorns” föredrag, så upptäckte han – kanske även till följd av det tomrum operationen förorsakat – att den s.k. fisteln utgjordes av hans sargade och illa medfarna underkäke.
H. kände sig nu förskräckligt illamående och begärde få några droppar som kunde vara passande för en patient i hans läge. “Med största nöje” bedyrade “doktorn” och gick till ett skåp, där han tog fram en halvstops butelj jämte två glas, varefter han serverade två dubbelrenade supar.
