Jag ville dikta fast förmågan svek,
jag ville sjunga och till yster lek
försöka väcka mänskors tunga sinnen.
Jag tänkte, varför vara sur och mörk,
då våren börjar löva ek och björk,
och livet har så många ljusa minnen?
Jag satt vid fönstret, såg på gatan ned.
Till vila solen gått i västerled,
men purpur dröjde än på vänsterns himmel.
Jag satt vid fönstret, men som i en dröm
jag hörde sjuda vårens känsloström
där utanför bland gatans mänskovimmel.
Då plötsligt varsnade min skumma blick
en gubbgestalt i miserabelt skick,
som stod där ängsligt tryckt mot närmsta knuten.
Han dräkt var trasig, blicken slö och skygg,
hans kind var hålig och han krökta rygg
av fattigdomens tunga börda bruten.
I husets skugga döljande sin skam,
en knotig hand han stundom sträckte fram
att lyckans gunstling om ett öre tigga.
Mig tycktes hur en dämpad stämma ljöd:
”en liten slant till några bitar bröd
och till en vrå, där uslingen får ligga!”
Jag slöt mitt öga, ty jag skådat nog.
En häftig smärta hjärtat sammandrog,
då jag på livets grymma gyckel tänkte.
Och med förvåning, ja med harm jag fann,
att dagens sol likväl för jorden brann,
att nattens stjärnor dock för henne blänkte.
