Märkvärdigt nog används i vårt havreproducerande Sverige havregryn och havremjöl så lite att det endast hör till sällsynta undantag att man på landsbygden, till och med i bondehem – åtminstone i mellersta Sverige – har så mycket havregryn hemma att man utan en stadsresa eller bud till avlägsna grannar kan få i ordning lite havresoppa åt en sjuk.
Ännu sällsyntare finner man havremjöl till välling eller till blandning i brödet – möjligen i nödår – emedan havren på landsbygden tämligen allmänt anses som ett sädesslag för kreaturen, men inte för människorna (alldeles som drängen, vilken stod törstig vid brunnen och önskade sig svagdricka, men på anmodan att dricka ur brunnen förklarade sig ”vara för god att dricka i lag med oxarna”). Kakbröd, bakat av rågmjöl med tillblandning av havremjöl, äger en synnerligen god smak, är mört och tillika mycket närande. Vi rekommenderar åt husmödrar att försöka sådan blandning i olika mängder.
I åtskilliga provinser lär havren mera användas. I Värmland t.ex. lär fattiga kolare bege sig till skogarna, på kanske 14 dagar eller mera, endast försedda med en liten påse havremjöl, en stekpanna och en bit fett fläsk, vilket utgör deras föda jämte vatten. Och det oaktat märker den, som ser en sådan efter hemkomsten dansa värmlandspolska, att han inte är klen i benen! Vi andra kan nog vara med om värmlandspolska, men i allmänhet endast såsom – åskådare!
Emellertid hör havregryn och havremjöl till de allra kraftigaste och bästa första klassens födoämnen (enligt flera auktoriteters utsago), emedan de i god förening innehåller de tre viktigaste beståndsdelarna i sädesarterna, nämligen stärkelse 60 proc., växtlim 14 proc. och fett nära 6 proc.
