Ungefär mittemellan Kap Horn och Godahoppsudden ligger den lilla ön Tristan da Cunha, som en gång om året anlöps av ett engelskt krigsfartyg för att sätta de där bosatta 75 personerna i förbindelse med den övriga världen.
Öns invånare är nästan alla avkomlingar av en engelsk underofficer vid namn Glass, som då ön för 80 år sedan utrymdes bad att få stanna där. En engelsk ämbetsman, som fått i uppdrag att föreslå öborna att överflytta till Kaplandet, där man skulle ställa ett rundligt tilltaget jordområde till deras förfogande, har nu meddelat att öfolket föredrar sin isolering. De fruktar för att ändra sitt levnadssätt, om de antar Kapregeringens anbud, och den engelske agenten tror även att de genom sitt ensamma levnadssätt blivit så långsamma och tröga att de inte passar på någon annan plats.
Det lilla öfolket är ärligt, nyktert och fridsamt. Laster och brott är okända på Tristan da Cunha. Pengar finns inte, då man inte har något som man behöver köpa. Tidningar finns inte heller, då man inte har något att omtala. Ön saknar även post, kyrkor, skolor och butiker, och reder sig utan några lagar. Var och en lever så som han finner för gott.
Invånarna i detta sannskyldiga paradis är mycket intelligenta och av kraftig kroppsbyggnad, oaktat de städse gifter sig inom kolonin. De har förlorat varje begrepp om tid och avstånd, och det enda de har att kämpa emot är råttor, som likaledes trivs utmärkt på ön.
