Från Vadsbo härad i Västergötland berättas följande kostliga historia:
En egendomsägare hade en utmärkt vacker ko av ädel ras, på vilken han satte stort värde och som han inte ville avyttra till något pris. Kon var ock ett utmärkt djur, vilket Skaraborgs läns nötboskapspremieringsnämnd intygat genom ståtliga stämplar på ”Rosettas” skinande hud nära bortåt hennes bakpart. Hon var särdeles from och beskedlig, ville gärna slicka var och en som bevisade henne välvilja med en smekning; mjölkade gjorde hon som två och det var väl sålunda inte underligt, om hon var mycket omtyckt och värderad av alla på gården.
Häromdagen hade man räknat ut att ”Rosetta” om några dagar skulle framkomma med en välskapad kalv, tjur eller kviga kunde man väl ej veta, men vilket det än blev skulle kalven få leva och frodas.
Samma dag behagade ”Rosetta” lägga sig i båset och ville på inga villkor upp, varken med lock eller pock. Och följande dag behagade hon inta samma läge och likadant den tredje. Hon åt med god aptit och idisslade som vanligt, men något galet måste dock vara med henne, det insåg alla. På gården rådde en verklig förstämning.
Veterinär efterskickades. Denne undersökte en god stund kossan och förklarade därefter tvärsäkert att högra lårbenet var av och dessutom var bäckenet skadat; det var inte annat att göra än att låta slakta kon.
”Rosetta” skulle slaktas. Ladugårdspigorna grät, kogubben hade om middagen rakt förlorat aptiten, husbonden gick sorgsen och tyst av och an i sitt rum, sedan han gett rättaren nödiga order; frun och småfröknarna tog exempel av ladugårdspigorna.
Rättaren hopspikade en massa bräder till en bår. Baklänges ur båset sköts nu ”Rosetta” ut på tillställningen, vilken därpå av 10, om ej 15 man drogs ut på ladugårdsbacken, där exekutionen skulle försiggå.
Allt var härefter i ordning. Slaktaren drack sitt kaffe i köket i god ro och fick därpå en gök. Hans lurviga pudel, som olovandes följt med, stod bredvid och fick sig en skorpa eller två.
När slaktaren äntligen fått i sig sista klunken, tog han sin yxa och begav sig till ladugårdsbacken, åtföljd av hunden.
”Rosetta” bekymrade sig inte det minsta om hela den här märkliga tillställningen; hon åt med god aptit sockerbitar och brödstycken, som välvilliga människor räckte henne för att sålunda förljuva hennes sista stund. Hon slickade som vanligt alla, som hon räckte med sin tunga. Den sig närmande slaktaren mötte hon med en tårdränkt vacker blick, men bekymrade sig för resten inte alls om honom; men på en gång får hon syn på den lurviga hunden.
Ett starkt bölande blev nu hälsningen och, lika vig som någonsin under första veckorna av sin levnad, rusade ”Rosetta” upp från rättarens konstgjorda läger och bölande satte hon därpå med svansen i vädret efter hunden över ladugårdsbacken och sedan ut på den vida Vadsboslätten. Det blev en jakt som måtte varit värd att skåda.
Djurläkaren var närvarande. Han sägs ha dragit sig flera famnar baklänges, ända tills hans rygg träffade ladugårdsväggen. Där sågs han blekna och folk trodde att han ”skulle svemla”.
Men överallt på gården ljöd skratt och glädje. Och skrattar gör man än i många socknar i det goda Vadsbo.
