Långt upp mellan bergen i skogarnas natt
Bland mossiga klippor och hällar,
Där ligger en hydda kring vilken är satt
En vakt utav skyhöga tallar
I skogssjön så lugn blicka fjällarna ner
Och djupt i dess spegel själv himlen ler
Uti skogen.
Här lycklig jag levt i växlande år,
Ej sorgen förmörkat mitt sinne;
Jag odlar min torva och tiden han går
Förutan bekymmer här inne.
De hitta ej väg till mitt fjällstängda bo
Här trivs i lugnet blott hälsa och ro
Uti skogen.
När morgon blir ljus, med min yxa på arm
Jag skyndar så glad ifrån tjället
Och furan hon stupar för stålet med larm
Dess eko mångdubblas av fjället;
Bland sådana stormar min glädje jag har,
Från sådana segrar min vinning jag tar
Uti skogen.
Och röken från milan i virvlande lopp
Sig högt över topparna svingar
Lik örnen som stiger mot skyarna opp.
Så far han på luftiga vingar,
Men trollen de räds för eldstaden min
Och fly ifrån milan allt djupare in
Uti skogen.
När vintern kommer med drivor av snö
Det fröjdar mitt sinne att skåda:
Då susar i skogen, då bullrar i sjö
Och snart har jag väg över båda.
Så lustigt det går över glittrande ban,
Och marken hon lyser så vit som en svan
Uti skogen.
Och stjärnorna brinna som eld i det blå,
De lysa min led uti kvällen.
Och kölden strör rosor på kinden ändå,
Och nordan han spelar på fjällen.
Som snabba sekunder fly stunderna bort
Blott natten är trogen; men dagen är kort
Uti skogen.
Men tiden den gamla på växling är rik,
Snart regnet från grenarna droppar,
Och änderna simma ånyo i vik
Från klippbranten snöbäcken hoppar,
Och hararna gråna, då grant jag förstår
Att vintern är slut och det stundar till vår
Uti skogen.
Nu dagen begynner förlänga sitt lopp
Så gladeligt fåglarna sjunga
Och solen på fjället förgyller dess topp
Guds lov sjunger även min tunga –
Naturen bebådar uppståndelsens tid
Så ljust och så lätt blir mitt sinne därvid
Uti skogen.
Fast orren nu spelar helt nära i topp
Jag tar ej mitt vapen; ty stilla
För mig får han sjunga när solen går opp,
Jag vill ej hans glädje förspilla
Han är ju en skogobe så väl han som jag,
Ett ord i min barm och jag lyder dess lag
Uti skogen.
Men kommer ett vilddjur och plundrar min hjord
Dess rånarliv får ej skonas,
Och vore det även skogskungen i nord
Hans brott ska med huden försonas,
Jag laddar min bössa, jag ställer försåt
Och fäller den starke varhelst det bär åt
Uti skogen.
Hit tränger ej stormen; på avstånd jag hör
Dess väldiga dån emot fjällen
Dovt suckar han här lik en sårad som dör
Och viskar sitt avsked i kvällen,
Det aningar väcker, min längtan blir varm,
Då fyller en underlig känsla min barm
Uti skogen.
Allvarlig och hård, majestätisk och stor
Naturen här inne blott råder,
Hon ammar sin son lik en fostrande mor,
Som föga sin kärlek förråder:
Men senor hon knyter som stål i hans arm,
Och renar hans panna och härdar hans barm
Uti skogen.
