Det låter måhända otroligt men är inte desto mindre sant, att en seriös amerikansk vetenskapsman i en tidskrift på fullt allvar tagit upp frågan till behandling om inte framtidens människor skulle kunna besöka månen.
Låt oss under denna amerikanares ledning undersöka hur våra efterkommande skulle kunna resa tur och retur till månen och vinna nytta och nöje av de “slumrande miljonerna” där uppe.
Så vitt man vet är världsrymden utanför jorden betydligt tom – tommare än något efter våra begrepp lufttomt rum, som vetenskapen kan åstadkomma. Den människa som skulle försöka bege sig ut i denna öde rymd skulle i sitt företag möta fem stora svårigheter, säger den amerikanske lärde; men fyra av dessa svårigheter är emellertid lätt övervunna.
Den första är frånvaron av något att inandas. Men det vore med nutidens hjälpmedel ingen vidare konst att i ett lufttätt rum medföra tillräckligt av jordens atmosfär, som förnyades med oxygen och renades med osläckt kalk.
Den andra är den fruktansvärda kölden i världsrymden. Man måste madrassera luftskeppets väggar, så att de så mycket som möjligt håller kvar värmen, och stora paraboliska speglar skulle kasta koncentrerade solstrålar in i detsamma, så att det blev tillräckligt uppvärmt.
Den tredje är den möjliga frånvaron under resan av all märkbar vikt, varigenom det blev omöjligt att gå inne i luftskeppet och varigenom t.ex. en tallrik låg lika säkert uppe i taket som på bordet. Men man fick hoppa och “flyta”, och tallrikarna fick man fästa vid bordet.
Den fjärde är faran för sammanstötningar med kringflygande meteorstenar, som färdas hundra gånger fortare än en kanonkula. Men författaren har räknat ut att denna fara endast representerar en möjlighet på tio år, om luftskeppet vore femtio meter i diameter och antalet meteorstenar som träffar jordatmosfären anslås till 20 miljoner om dagen.
Så långt har allt gått som en dans. Återstår nu bara en enda liten svårighet: rörelsekraften, som ska föra oss till månen och tillbaka igen.
Medan luftballonger och flygskepp endast kan fungera inom jordatmosfären kan man tänka sig fem metoder att ta sig fram ovan denna.
Tanken på ett torn så högt att man därmed kunde nå upp till månen är författaren nog obarmhärtig att genast avliva! Han påpekar att bortsett från den finansiella svårigheten och den ledsamma effekten av jordens rotation måste vi vänta med att bygga ett Eiffeltorn till månen tills vi förfogar över ett byggnadsmaterial omkring 500 gånger starkare än pansarplåt – och ett sådant blir kanske aldrig upptäckt, suckar doktor Ernest Green Dodge.
Inte heller tror han på projektilmetoden, vilken Jules Verne dock använt med så lysande resultat. Han finner det föga tänkbart att vi någonsin skulle kunna åstadkomma en initialhastighet på en projektil av så där ett par hundra mil i sekunden; och dessutom betvivlar han att en människa skulle kunna leva i en sådan kula och klara sig vid stöten när kulan sattes igång och när den stannade. Alla lösa kroppar inuti projektilen skulle vid avskjutandet krossas mot botten med 20.000 gånger deras normala vikt, och kulan skulle hejdas mot månen i en hastighet av minst en kvarts svensk mil i sekunden! Det skulle vara en smula för vårdslöst.
Lika opraktisk vore en rekylerande kanon, som framdrevs genom att avlossa en oavbruten serie skott och studsa från dessa. Det fordras nämligen väl stora kulor – en utrustning så pass stor som en ordentlig bergskedja skulle behövas för att landa en helt liten bur på månen! Denna metod vore endast en ofördelaktig modifikation av projektilmetoden.
Betydligt ledigare skulle den himlastormande färden gå bara man kunde uppfinna ett slags skärm mot tyngdkraften så att kroppar kunde flyga fritt hur långt som helst i den riktning de en gång fått.
Författaren medger att även om vi vet alldeles för lite om tyngdkraftens innersta natur för att kunna påstå att en sådan uppfinning är omöjlig så har vetenskapen för närvarande ingen aning om hur den skulle kunna realiseras. Men han förutsätter att den vore gjord och framhåller att tack vare jordens rotation skulle en kropp som plötsligt upphörde att påverkas av tyngdkraften höja sig från jordens yta först helt sakta, en 60 meter under den första minuten men sedan allt hastigare så att den tillryggalade avståndet från jorden till månen på tio dagar. Genom att helt försiktigt begagna sig av jordens dragningskraft kunde man landa på månen ganska långsamt. Men i följd av månytans orörliga ställning till jorden kunde man sedan inte komma tillbaka till jorden utan att göra en sväng på många månader runt om Mars.
Allra enklast skulle saken emellertid lösas om man fann någon sorts repulsion, som kunde motverka och besegra jordens attraktion.
Att repulsiva, frånstötande krafter existerar är väl känt. Positiv och negativ elektricitet t.ex. Och ljuset utövar en lätt repulsiv verkan på alla föremål som det träffar. Visserligen kan människan för närvarande inte skapa och kontrollera någon repulsivkraft stark nog att driva ett luftskepp upp genom rymden men det är i denna riktning man kan vänta sig användbara upptäckter, förklarar författaren. Och han tycks inte tvivla på att framtida forskare ska lyckas med detta.
Därmed är resan från jorden till månen alltså blott en tidsfråga i uppfinnaremening. Men sedan återstår frågan: vad ska människorna göra på månen? Denna är ju en naken, steril värld, utan luft eller fuktighet, outsägligt kall om natten och med knappt uthärdlig temperatur även vid middagstid.
Jo, svarar doktor Ernest Green Dodge, där finns mycket att uträtta. Människor ska vistas där i lufttäta hus och gå ut i ett slags dykarekostymer; vetenskapsmännen finner där ett nytt, stort fält för sina forskningar; astronomerna med sina teleskop är där inte hindrade av den förskymmande och vilseledande jordatmosfären; turister kommer att med förtjusning hälsa denna nya route; dyrbara metaller, diamanter och svavel skulle löna bearbetarnas möda.
Framför allt ser författaren betydelsen av månens erövrande däri, att man ska kunna ställa upp solmaskiner med så mycket större fördel på månen när jorden en dag börjar sakna värmekraft för människornas behov, när skogarna och stenkolslagren tar slut. Där finns ingen atmosfär som hindrar och temperaturförhållandena vore så mycket gynnsammare. En enda procent av den solkraft som faller på månen skulle mer än motsvara den kraft som 40.000 Niagarafall totalt kunde leverera. Och efter upptäckten av telegraferingen utan tråd vore det förhastat att förneka möjligheten av en framtida överföring av kraft utan tråd på hur långa avstånd som helst.
Slutligen höjer den amerikanske vetenskapsmannen sin fantasis flykt även till Venus, Mars och andra himlakroppar, dit framtidens människor skulle fortsätta resan, sedan en färd till månen blivit något alltför vanligt och banalt.
