Inför en mindre krets av inbjudna förevisade herr Adolph Samuel på Hôtel d’Angleterre i Helsingborg i tisdags den av tysken Emile Berliner uppfunna talmaskin som erhållit benämningen grammofon, ävensom det urverk herr Samuel konstruerat med uppgift att reglera talmaskinens verksamhet.
Det är blott omkring halvtannat år sedan grammofonen först förevisades inför en samling fackmän i Berlin, och man var då allmänt överens om att apparaten ägde flera företräden framför den Edisonska fonografen.
Så vitt man av förevisningen i tisdags kunde döma, skulle dessa företräden förnämligast bestå däruti att maskinen är vida mindre komplicerad än den Edisonska och därför torde ställa sig betydligt billigare än denna.
Hela mekanismen är ganska enkel och framstår tydlig för åskådarens öga. Då hos Edisons fonograf ljudlinjerna, som åstadkommer ljudet, av stiftet framställs på en cylinder, sker överföringen här från en cirkelrund tunn platta av guttaperka, vilken placeras på en mässingsskiva, som sedan medelst en handvev sätts i roterande rörelse. Denna funktion kan ock förrättas av herr Samuels urverk, och lär detta bidra till att moderera ljudet och i övrigt bättre reglera maskinens gång. Ljudtratten är anbragt på en horisontalt liggande rörlig mässingstång, i vars spets befinner sig det stift som under apparatens gång följer ljudlinjerna på plattan och återger ljudet.
Under förevisningen i tisdags föredrogs, säger H. D., såväl sång- som musik- och talnummer, uteslutande tyska. Ljuden uppfattades rätt tydligt, utan att man behövde använda hörslang, till och med om man befann sig på större avstånd från apparaten.
Apparatens enkelhet och prisbillighet – den lär inte kosta tredjedelen mot vad en Edisons fonograf betingar – ska utan tvivel göra att den, sedan den förbättrats och fullständigats, kommer att få stor betydelse i det praktiska livet.
