I Värings socken i Västergötland ligger en by som heter Bankehälla. Sin ryktbarhet har den fått genom det märkvärdiga och dyrbara fynd som år 1738 anträffades i dess ägor. En dräng vid namn A. Pehrsson i Bankehälla gick en afton ner i en hage för att se till husbondens hästar.
Han fick snart sällskap av fyra pigor, däribland en som hette Kerstin Bengtsdotter och till vilken drängen hade “ett gott öga”. Pigorna var försedda med bloss för att fånga kräftor i den närbelägna sjön. Fångsten misslyckades dock och då pigorna blivit ovanligt våta gjorde de upp eld för att torka kläderna vid. En liten stenhäll som låg i vägen sparkades undan av Pehrsson, som av ren slump började gräva i sanden. Då fick han tag i två runda föremål vilka vid närmare efterseende befanns vara två stora guldringar, konstfärdigt arbetade.
Nyfikenheten drev nu Kerstin att också pröva sin lycka varvid hon, som grävde ännu djupare ned, fick nio mindre ringar i sin hand. De tre andra pigorna, som i sin vidskepelse trodde fyndet var trollguld och således skulle förorsaka olycka, bad Pehrsson och Kerstin kasta det i sjön, varefter de sprang bort. Men drängen och pigan lydde inte det rådet utan följdes åt till den förstnämndes hem, sedan de för att frånta trollen all makt, uttalat dessa ord: “I Guds namn tar vi ringarna med oss, och låt oss vara ihop om något ont skulle hända oss.”
Detta fynd, som hade en myntvikt av 131 lod, blev sedermera inlöst av kronan och förvaras i statens samlingar. I ersättning för dessa klenoder erhöll A. Pehrsson 3.299 och Kerstin Bengtsdotter 1.371 daler kopparmynt. Härigenom kunde de gifta sig, varefter Pehrsson köpte Norrgård, belägen i Snarva by av Flistads socken, där de unga levde lyckligt i många år.
