Samma dag han hade öppnat sin ostronförsäljning för publiken kom en man in och sade:
– Har ni goda ostron?
– Ja.
–Serverar ni dem här på stället?
– Ja.
– Extra stora?
– Åh, vi har av de största ostron jag sett i hela mitt liv.
Man kom överens om priset. Mannen beställde ett dussin och tillade:
– Jag lider ibland av en lätt sammandragning av halsmusklerna och har en känsla som om jag skulle kvävas. Om det kommer över mig nu, så led mig till dörren där det är frisk luft; och spring efter ett glas vatten åt mig.
Ostronsäljaren lovade se efter honom, men det var först då det tolfte och sista ostronet försvunnit bakom tänderna på köparen som något inträffade. Då lyfte den ätande plötsligt det ena benet, ögonen stirrade ut ur huvudet på honom och han började dansa som en man som satt sig på en glödhet järnkamin; kvävningen hade kommit. Värden tog honom vid armen, halade honom till dörren och rusade in i sidorummet efter ett glas vatten. Då han kom tillbaka med det och trodde att han skulle finna mannen ligga halvkvävd på golvet, såg han ingen. Mannen fanns varken innanför eller utanför dörren. Han var ett bra stycke utför nästa sidogata, och det tolfte ostronet hade halkat ned för att hålla de andra sällskap.
Ostronhandlaren har sedan tänkt på det vackra i att vara artig och förekommande. Men han är det inte hädanefter.
