En liten historia som bevisar vilken viktig drivkraft annonserna utgör i världsmaskineriet tilldrog sig nyligen i Paris.
Inte långt från förstaden S:t Honoré rue de Saussaies ligger handelshuset Lefèvre. Det grundades 1837 och gör handskar och halsdukar.
Herr Lefèvre hade nyligen blivit ”änkling utan barn” och fattade beslutet att dra sig tillbaka från affärerna. Men då han för konkurrensens skull inte kunde få överlåta sitt varulager på någon annan, beslöt han att göra en slutrealisation. En vän skickade honom en ung, slipad bokhållare som åtog sig att så hastigt som möjligt slumpa bort varorna.
I några askar i de högst upp belägna lådfacken i rummet fann den unge talangfulle mannen – han hette Roseray, Jules Roseray – ett betydande lager handskar med två knapprader och av en mycket ovanlig färg. De var gröna, alldeles gräsgröna, och det var en så märkvärdigt grön färg att man måste blinka då man såg på handskarna en längre stund.
”Vad är det?” frågade bokhållaren.
Principalen svarade endast med en djup suck. Efter några minuter sade han:
”Dessa handskar, dessa… Gud förlåte mig… fördömda handskar är fortfarande långt från den tid då denna färg var modern. Provryttaren, denne… Gud förlåte mig… skurk, har kuggat mig. En enda dag lyckades jag, en kväll kl. 10, få en amerikanare som inte var riktigt nykter att köpa dem. Men dagen därpå kom han tillbaka och kastade, under uttalande av några mycket simpla fraser, handskarna på disken åt mig. Ack, Gud, jag är övertygad att detta häftiga uppträde bidragit mycket till min hustrus död.”
”Har ni mycket kvar av dessa handskar?” frågade Roseray utan att låta röra sig av denna gripande historia.
”Ja mycket”, suckade herr Lefèvre, ”ganska mycket. Tolv askar à tolv dussin: det gör 144 dussin.”
”Och priset?”
”Vilket pris som helst. Jag ville lämna dem för 50 centimer, men ingen själ ville ha dem.”
Den talangfulle Jules tog en blyertspenna och räknade: ”fem gånger tolv… sextio – tolv gånger tolv – etthundrafyrtiofyra – sextio gånger detta tal… Ja, det skall gå för sig!”
”Vad?” utropade principalen, nästan stel av förvåning.
”Jag skall sälja handskarna.”
”Till vem då?”
”Publiken skall slitas om handskarna.”
”Omöjligt, omöjligt!”
”Det vill säga, på det villkor att jag får 20 procent av inkomsten.”
”Avgjort!” utropade Lefèvre, alldeles utom sig av glädje.
”Om jag får be om litet skriftligt på det, herr principal. Det är bara för ordningens skull.”
Även det beviljade herr Lefèvre.
Dagen därpå läste man i en boulevardtidning följande:
Telegram!
Huset Lefèvre. Nyss har en stor sändning ryska, gräsgröna handskar anlänt. Sensationell nyhet i Petersburg. Beställningar från alla håll, emedan modet, som bekant, är en despotisk härskarinna. Prinsen av Wales, ävensom hovet av Österrike, har gjort stora beställningar.
På andra sidan av samma tidning befann sig bland giftermålsannonserna följande:
En ung änka, 23 år gammal, med härlig apparition och två miljoners förmögenhet, önskar gifta sig med en trevlig herre, hos vilken hon ser mer på karaktären. Mötesplats: Orangeriterrassen tisdag och onsdag från kl. 2 till 4 em. Igenkänningstecken: gröna, ryska handskar.
Ännu samma dag blev herr Lefèvres butik formligen belägrad. Man anspelar i Paris aldrig förgäves på de ryska sympatierna. Skrivare, lotterikollektörer, officerare, ruinerade vivörer, äregiriga journalister – alla kom och köpte gröna, ryska handskar. Dagen därpå fanns inte ett par övrigt.
”Om jag bara kunde begripa vart alla handskarna tar vägen!” sade principalen. ”Har kanske en dam av förnäma världen fått den idén att anordna en grön bal?”
”Jag skall komma och hämta er imorgon och ge er närmare underrättelser om affären.”
Dagen därpå kunde man se en mängd herrar med nyfikna blickar och med tydliga tecken till att befinna sig i stark spänning inträda genom olika dörrar av orangeriet. Den ene efter den andre drog fram ett par gräsgröna handskar. De styrde alla stegen ut på terrassen och betraktade samtidigt varandras händer. De var allesammans rivaler, som sökte efter den okända änkan vilken de naturligtvis aldrig fann.
