Skotten har ett eget kallsinnigt sätt att uttrycka sig på och röjer inte i det yttre det känsloliv som rör sig inom honom. Ett par förlovningshistorier vittnar härom:
En ung skotte föreslår sin tillbedda Marie en spatsertur. På vägen kom de in på kyrkogården. Där gick de omkring mellan gravarna. Under vägen kom Donald (alla skottar heter Donald) till sin familjegrav och stannade där.
– Marie, sade han till sin följeslagerska, här vilar mina föräldrar.
Han böjde sig ned mot henne och viskade henne i örat:
– Säg Marie, skulle du ha lust att en gång i tiden vila i denna grav?
Marie slog ned ögonen, suckade som det anstår en väl uppfostrad flicka och lade sin hand i Donalds.
De var förlovade.
· · · · ·
Följande historia berättades häromdagen vid en middagsbjudning i Edinburgh.
Donald och Marie hade länge hållit av varandra, men hade inte ägt mod att säga det.
Slutligen fattade Donald en dag en fast föresats att bryta isen.
– Marie, sade han, det måste vara sorgligt att ligga på sitt dödsläger utan att äga någon som trycker ens hand i sista ögonblicket.
– Det har jag ofta sagt till mig själv, Donald. Det måste vara ljuvt att en kär hand hoplägger ens ögon när allt är förbi.
– Det kommer mig stundom att tänka på äktenskapet. Vi är inte skapade att leva allena.
– Jag tänker inte på äktenskapet; men det är en angenäm tanke, att man kunde leva samman med en man, som jag kunde älska. Olyckligtvis har jag inte träffat honom ännu.
– Men jag tror att jag funnit en kvinna som jag kunde älska, men jag vet inte om hon älskar mig.
– Varför frågar du henne inte därom, Donald?
– Marie, sade Donald, ville du gärna vara den som jag älskar? Ville du gärna vara den som trycker min hand på dödsbädden?
– Om jag dör före dig, Donald, skulle jag gärna önska att din hand skulle hoplägga mina ögon.
Förlovningen var knuten. En kyss bekräftade den.
