En fransk tidning berättar följande anekdot om Napoleon I:
Det var aftonen före slaget vid Ulm. Kejsaren och marskalk Berthier gick inkognito genom lägret och lyssnade till vad soldaterna sade, då de plötsligen såg en grenadier som stekte potatis.
– Det skulle vara bra skönt att få smaka en stekt potatis, sade kejsaren till marskalken. Fråga ägaren om han vill sälja en.
Berthier närmade sig grenadieren och frågade vem potatisen tillhörde.
– Den är min.
– Vill du sälja mig en?
– Jag har bara fem, och det är knappt nog det till min supé.
– Du får två napoleondorer om du säljer mig en.
– Jag behöver inte era penningar. Jag kanske skall bli dödad imorgon och vill inte att fienden skall finna mig med tom mage.
Berthier omtalade soldatens svar för kejsaren som stod litet längre bort.
– Få se om jag är lyckligare än ni, sade kejsaren, i det han gick fram till soldaten och frågade honom om han ville sälja en potatis.
– Nej, sade grenadieren, jag har inte nog för mig själv.
– Men du får själv bestämma priset. Se så, jag är hungrig och har inte ätit något idag.
– Ni hör ju att jag inte har nog åt mig själv. Dessutom känner jag mycket väl igen er, trots er förklädnad.
– Vem är jag då?
– Bah, den lille korpralen, som de kallar er. Har jag inte rätt?
– Gott, eftersom du känner mig, kan du sälja mig en potatis.
– Nej, men om ni vill bjuda mig på middag hos er, då vi kommer tillbaka till Paris, så kan ni få supera med mig ikväll.
– Avgjort, sade Napoleon, på min heder som ”lille korpralen”, på min heder som kejsare!
– Det är bra, potatisen bör vara stekt vid det här laget. Där har ni de två största, resten äter jag själv.
Kejsaren slog sig ned och åt sina potatisar och gick därpå tillbaka till sitt tält med Berthier, i det han sade:
– Jag slår vad om att den där karlen är en god soldat.
Två månader senare befann sig kejsaren vid det lysande hovet i Tuilerierna och skulle just sätta sig till bords, då man berättar honom att en grenadier utanför försökte tränga sig in genom vakten och att han sade att han blivit bjuden av kejsaren.
– Låt honom komma in, sade Napoleon.
Soldaten trädde in, skyldrade gevär och sade till kejsaren:
– Kommer ni ihåg, sire, att ni en gång superade med mig på stekt potatis?
– Aha, är det du? Ja, ja, jag minns! sade kejsaren. Och nu har du kommit för att dinera med mig? Rustan, lägg ett kuvert till på ditt bord för den här hedersmannen!
Återigen skyldrade grenadieren gevär och sade:
– En grenadier vid kejserliga gardet superar inte tillsamman med betjänter. Ers majestät sade att jag skulle dinera med er. Så var överenskommelsen och litande på ert ord har jag kommit hit.
– Det är sant, sade kejsaren. Ställ ett kuvert här bredvid mitt! Ställ ifrån dig geväret, min vän, och slå dig ned vid bordet!
Då middagen var slut reste sig grenadieren, tog sitt vapen, vände sig mot kejsaren, skyldrade gevär och sade:
– En simpel soldat borde inte dinera vid kejsarens bord.
– Aha, jag förstår dig! sade kejsaren. Jag utnämner dig till riddare av hederslegionen och löjtnant vid mitt livgarde.
– Hjärtlig tack! Leve kejsaren! ropade soldaten och drog sig tillbaka.
