Översättningen lyder enligt ett av våra lexikon sålunda: ”Samspråk vid sällskapligt umgänge” och trots all förkärlek för svenska språket, ”ärans och hjältarnas språk” så förefaller den dock något tarvlig och inte fullt motsvarande vad det franska ordet conversation betecknar. Det är troligen också därför som den franska benämningen bibehållits, och snart sagt införlivats, med vårt språk.
Vad ordet bemärker fattas lätt av en och var, och de flesta tror sig även om att kunna föra en conversation; kvinnorna anser sig till exempel ofta nog äga en briljant conversation, då de kan prata i timtal utan avbrott och de förgäter alldeles att conversationen inte får vara ett föredrag och att anförandet kanske inte intresserar åhörarna.
Första villkoret för conversation är att en viss likstämmighet finns mellan själarna, sympati är inte nödvändig, tvärtom kan litet antipati stundom verka upplivande, men något intresse måste finnas – åtminstone så länge samtalet räcker.
Den som är mest begåvad i andligt avseende måste välja ett ämne som för ögonblicket intresserar, eller åtminstone är bekant för de övriga, och får inte tänka på att låta sitt eget ljus lysa utan endast uppmuntra dem att yttra sina åsikter. Motsägelse är visserligen en pikant krydda för conversationen, men den måste användas med urskiljning och får aldrig urarta till gnabb. Även då man bestämt vet sig ha rätt, får man aldrig med häftighet förfäkta sin mening. En tysk författare, Gutzkow, låter en av sina hjältinnor säga att ”vår största orätt är att alltid ha rätt”. Tillrättavisningar passar i skolan men inte i sällskapslivet, fullvuxna personer fördrar dem ogärna och är aldrig tacksamma då de görs uppmärksamma på sina villfarelser. Man behöver därför varken ljuga eller smickra, båda delarna är ovärdiga, men ”att tiga har intet ont gjort” och den tillflykten finns i alla dylika fall. Man får dock inte tillgripa detta medel med en förfördelad min mera talande än ord, utan man låter omärkligt ämnet falla och samtalet glida över på något annat. I större sällskap bör dessutom samma ämne inte alltför länge bibehållas, ty det som intresserar några förefaller kanske de andra tråkigt. Somliga vill tala om resor, andra om musik eller skön konst, om politik osv. i oändlighet.
Med var och en särskilt är inte svårt att föra en angenäm conversation, men då alla de olika elementen samlas vid samma middagsbord blir det svårare och om också en person är mycket intresserad av det ämne som avhandlas, får man inte glömma att även göra avseende på de andra. Med skämt och frågor måste man vara försiktig, de senare kan vara av så många slag; vänliga och deltagande frågor och dessa besvaras vanligen vänligt, näsvisa frågor som framkallar dräpande svar, frågor som endast utvisar nyfikenhet och tanklöshet, om saker som inte angår oss och för vilkas besvarande vi inte hyser minsta intresse. Alla dessa inverkar störande på conversationen. Skämt passar endast mellan likställda personer och får aldrig överskrida grannlagenhetens gräns. Det kvickaste skämt blir osmakligt, då det sårar istället för att muntra. En skämtare måste tåla att skämtet betalas med samma mynt, och därför får det inte användas mot personer av mera underordnad samhällsställning, som inte känner sig befogade att strida med samma vapen. Vad andra personer håller heligt bör aldrig förlöjligas eller göras till föremål för skämt.
Skickliga berättare finns som kan framställa den minsta småsak så att den hänför åhörarna, som lockar dem att skratta eller gråta efter berättelsens gång, men dessa är få. Vanligen uttänjs berättelserna för långt eller trasslar in sig i parenteser och är man inte säker på att ha ordet i sin makt, så är det klokare att inte uppträda som berättare.
En annan sak som bör undvikas är vad Onkel Bräsig (”Livet på Landet”) kallar spetsigheter, med andra ord elaka anspelningar som förbittrar sinnet.
Conversationen är ämnad att uppfriska själ och hjärta samt efterlämna en angenäm sinnesstämning, men inte att trötta och förbittra.
I conversationen är inte nog att kunna prata, man måste även kunna lyssna med behag, vilket bevisas genom följande anekdot. Den berömde skådespelaren Barnay besökte som helt ung den gamle diktaren Holtei, vilken kvarhöll honom i två timmar och sedan yttrade sig mycket berömligt om hans stora begåvning. ”Hur kunde han finna mig genialisk?” frågade Barnay för vilken detta upprepades, ”han talade själv hela tiden och jag fick inte säga ett ord.” Då detta omtalades för den gråhårige diktaren lät han sig inte bekomma, utan svarade blott ”Mycket sant! han sade inte ett ord, men han lyssnade så som få unga personer lyssnar nuförtiden.”
