På en resa ut till sitt kära Ulriksdal med ångaren Edsviken hade kung Karl den 15:e glömt sin biljettkupongbok. Ångaren hade samma dag fått en ny Kalle och denne, som inte kände kungen, frågade:
– Har herrn biljett?
– Ja, det tror jag visst, svarade kungen, men då han såg efter i portmonnän fann han varken biljetter eller pengar.
– Nej, utbrast han skrattande, jag har ingen biljett och inga pengar, men jag har hemma.
– Ja, så säger de alltid, menade pojken, men här ges ingen kredit.
– Åh, nog kan du vänta, tills vi kommer fram till Ulriksdal? frågade kungen, som var road av pojkens morskhet.
– Nej, då får herrn tala med kapten.
– Be honom komma hit då.
Pojken gick och hämtade kaptenen.
– Hör du, din pojke vill inte ge mig kredit. Han tror mig inte.
– Åh, ers majestät, stammade kaptenen.
– Kungen! utbrast pojken med gapande mun.
– Jo du, sa kungen, men det är rätt att du står på dig.
