Saphir säger mycket riktigt någonstans:
”Människan är hela sin livstid en dödgrävare; vid 12 år begraver hon sin blomstrande, leende barndom; vid 18 år begraver hon sin rosiga ungdom; vid 20 år sin första kärlek; vid 30 år sin tro på mänskligheten; vid 40 år begraver hon sina förhoppningar; vid 50 år sina önskningar; vid 60 år småningom sina fem sinnen.
Och så gräver människan oupphörligt sin grav och tänker dock aldrig på döden, varje erinran om hennes ålder förskräcker henne, och frågan; hur gammal är ni? förefaller henne inte vara någonting annat än frågan: när får jag det nöjet att gå i er begravningsprocession?”
