Jag har en fönsterträdgård, jag,
Av rika skatter full,
Där växer rosor, alla slag,
Bland eternellers gull.
Där stråla liljor utan tal,
Där le förgätmigej,
Och blyga sippan uti dal
Där ser sitt konterfej.
De växa ej på vanligt sätt,
De fina blomstren små,
De äro ej av jordisk ätt
Och ej i mull de stå.
Jag vet knappt, hur de kommit till,
Fastän jag gissar det;
Men gärna jag berätta vill
Allt vad därom jag vet.
Jag satt en gång med blicken höjd
Mot himlens stjärnepäll
Och sjöng om flydda tiders fröjd
I dunkel vinterkväll.
Om rosig sommars liv jag kvad –
Om tvivel och om hopp,
Och märkte då, hur blad vid blad
På rutan växte opp.
Var det min sång, som form sig gav
På fönsterskivan klar,
Så var det ock det skönsta av
Allt vad jag sjungit har.
Jag såg mång’ ros i yppig dräkt
Uppsippra och förbli –
Nyss fostrad av min andes fläkt
– En frusen poesi.
Och rikare för var sekund
Min fönsterträdgård blev.
Det var min själ, som stund från stund
Sin livshistoria skrev.
Allt vad ur minnets gömma gick,
– Om lycka, frid, om storm –
På kalla rutan härligt fick
I blomsterspråk sin form.
Då morgonsolen strör sitt gull
På mina rosors rad,
Då sitter jag med själen full
Av vad jag fordom kvad.
Då är det som jag sloge opp
Ett minnesalbum från
En lycklig tid, vars snabba lopp
Blott var ett flyktigt lån.
Då kvällen kantar molnens krans
Med purpur och karmin
Då går i denna värld av glans
Min själ så gärna in.
Då suckar jag, vid tanken på
Allt vad mig gladde nyss,
Samt att min trädgård sist ska få
Sin död av – solens kyss.
