Morgonrodna’ns ljusa strimma
jagar nattens skuggor hän.
Och i öster synes glimma
praktfull sol så klar och vän.
Med sitt purpursken hon sprider
ljus utöver folk och land.
Stolt och majestätiskt skrider
uppå fästets blåa rand.
Lugn står insjön som en spegel.
Blott en vindfläkt då och då.
Här och där syns några segel
glida på dess yta blå.
Ibland blommors täta skara
flyger liten fjäril skär.
När han får bland blomstren fara –
fjäril’n ju så lycklig är.
Morgonstund – du ljuva, sköna!
Tusenfalt jag hälsar dig!
Och jag strör – för att dig löna –
idel rosor på din stig!
