Också en emigration ~ 1883

Mycket har både skrivits och talats om emigrationen från vårt land till Amerika, och många förslag har framställs till förekommande av att en så stor mängd av den kraftigaste befolkningen lämnar Sverige för att i ett avlägset land gå okända öden till mötes. Otvivelaktigt är att många bland dessa utvandrare bittert fått ångra sitt obetvingliga begär efter ombyte och sett sina ljusa förhoppningar fullkomligt gäckade.

Men det finns även inom vårt land en vandring som förtjänar noga beaktas, nämligen tjänstsökandes emigration från landsorten till Stockholm, vilken visserligen fortgår i någon mån under hela året, men synnerligast vid de vanliga flyttningstiderna visar sin sorgliga tillvaro. Det är då en högst bedrövlig anblick att utanför åtskilliga så kallade kommissionskontor se skaror av lantfolk tåligt stå och vänta på företräde hos de ”allsmäktiga” kommissionärerna. Få är jämförelsevis de bland dem, som erhåller någon tjänst, men ännu färre de, som lyckliggörs med en god anställning.

Hur går det då med de övriga? Jo, brist och elände blir deras lott, och många av dem, som här väntade sig en sorgfri framtid, drivs av nöden in på brottets bana. Sorgligast är därvid kvinnornas öde, ty ofta kommer de i lastens nästen; det glada, rödkindade naturbarnet är mången gång inom kort en bleknad, djupt fallen varelse! Man behöver inte söka länge efter illustrationer till dessa sorgliga skildringar. Utanför ett av dessa kommissionskontor stod i slutet av förra veckan bland den övriga hopen två lantflickor på 15-16 år, som förgäves sökte plats i Stockholm. Efter en lång underhandling lyckades det slutligen en kopplerska att narra de båda oerfarna flickorna med sig. Var är den detektiva polisen vid dylika tillfällen, måste man väl fråga. Utanför ett annat dylikt kontor hade man tillfälle att bevittna, hur tre unga dagdrivare använde alla dem till buds stående lockmedel för att narra ett par unga flickor med sig. Flickorna var utan plats, hade varken rum eller mat, och frestarna segrade slutligen. Dylika exempel skulle kunna anföras i hundratal.

Men om det också inte går dem alla på detta sätt illa, finns det åtskilliga, som råkar i händerna på samvetslösa kommissionärer, vilka bedrägligt narra ifrån de enfaldiga, deras med möda förvärvade sparpenningar.

Och hur svårt, ja, omöjligt det sedan är att få dessa bedragare eftertryckligt näpsta, därpå har man sett åtskilliga exempel.

Kan det då inte finnas något lagligt medel att sätta en gräns för dylikt ofog?

Huvudstaden vinner sannerligen inte på att sålunda få de försvarslösas och brottsligas antal ökat, och även landsorten lider betydligt av att på detta sätt berövas sina bästa arbetskrafter.

Vi har med dessa få ord nu endast velat antyda vådan av denna emigration från landsorten till Stockholm. Framdeles hoppas vi få återkomma till en närmare belysning av detta missförhållande och vill endast till slut uttala denna uppmaning till alla tjänare och tjänarinnor i landsorten: Betänk er länge och väl, innan ni för en oviss framtid i en stor stad överger er hemtrakt, som alltid kan skänka de arbetsamma en säker och nödtorftig bärgning!

Lämna ett svar

error: Content is protected !!