En rådman X. i den goda sjö- och stapelstaden Tr. stod för några dagar sedan med bössan på axeln och väskan vid sidan för att gå ut och knäppa sig ett eller annat villebråd.
”Vad skall du göra ute idag?” sade hans fru och log åt honom, ”du får ju aldrig så mycket som en sparv!”
Han smälte hennes skämt och gick. Flera timmar strövade han omkring men spanade förgäves efter något villebråd som han fälla kunde. Redan var han utom sig av förargelse över sin otur, sin hunger och det spe som väntade honom, ifall han åter kom hem med tom jaktväska. Då kom en gumma och sköt en kärra över landsvägen. Han förstod att hon hade något att sälja och lyckligtvis hade hon en del kakor att därmed för kontant betalning stilla hans hunger. När det var gjort fick vår sportsman syn på en överhöljd bur på kärran. Vad är det i den? sporde han nyfiket. En hare, blev svaret. Skönt! jublade han och frågade vad den kostade. Och så kom de överens om två kronor. ”Men han är levande”, anmärkte gumman. ”Aj, aj, det var förtretligt!” mumlade skytten. ”Vad ska vi göra vid det?”
… ”Åh, det är lätt hjälpt! Jag tar av mig strumpebandet, binder det om halsen på harstackaren och fäster bandet vid ett träd, så skjuter ni ihjäl honom!” … ”Gott!”
… De band haren vid trädet. Pang! En knall! … När krutröken burits bort av vinden såg han efter. Haren skuttade åstad ur hans åsyn helt lugnt med ett rött band om halsen. Vår sportsman hade nämligen råkat skjuta av bandet istället för att träffa haren.
Om historien inte skulle vara sann, så är den ”godt laved”.
