En salabo skriver följande om det internationella hjälpspråket esperanto:
För omkring 12 år sedan, vid besök i en bokhandel, kom undertecknad helt tillfälligt att fästa blicken på en framlagd nyutkommen broschyr med titeln: “Fullständig lärobok i världsspråket Esperanto” av dr L. Zamenhof, översatt av G.H. Backman. Förut ägde jag då lite kännedom om det på sin tid rätt mycket omtalade och omskrivna volapük. Jag studerade det en tid men fann snart att det var alldeles opraktiskt, varför jag lämnade det åsido med den rotfästa åsikten att skapandet av ett världsspråk – även om det byggdes på mycket enkla och lättlärda grammatiska regler – dock ovillkorligen måste stranda på de svårigheter som möts då det gäller att bilda ett tillräckligt enkelt inlärt ordförråd för språkets alla behov och ett innehåll som motsvarar de vanliga kulturspråkens lexika.
Jag kände mig förvissad om att esperanto inte heller lyckats lösa denna kinkiga fråga på ett tillfredsställande sätt, och följaktligen inte heller var värt större uppmärksamhet än volapük, men uppoffringen av 60 öre var ju måttlig nog. Jag köpte det lilla häftet, läste igenom det helt flyktigt med den förutfattade meningen att det var värdelöst och la det åt sidan.
En och annan gång såg jag visserligen sedermera genom notiser i allmänna tidningar att esperanto fortfarande levde, att en ny lärobok givits ut, att en förening av svenska esperantister existerade i Uppsala och att en esperantotidning redigerades där en tid o.s.v. Men sak samma! Min åsikt var fortfarande den att esperanto, liksom sin föregångare volapük, förr eller senare skulle komma att dö av tvinsot. Ingalunda kunde det falla mig in att delta i uppehållandet av dess tynande tillvaro eller förlängandet av dess dödskamp genom lönlösa upplivningsförsök! Men, besynnerligt ändå hur envist livhanken kunde sitta fast i det stackars esperantokräket! Ja, det tycktes slutligen till min stora förvåning rent av börja växa och krya på sig; och till sist måste jag tillstå för mig själv att ett sådant fenomen verkligen syntes föreligga. Allt oftare mötte jag under årens lopp små notiser som tydde på tillväxt och normal utveckling. Utan allt buller, utan all den braskande reklam som nu vanligen åtföljer varje nytt företag, erövrade esperanto, efter vad jag började se, år efter år, sakta men säkert allt större områden och tycktes vinna allt flera entusiastiska förkämpar, som genom föredrag och undervisningskurser ytterligare bidrog till dess spridning.
I våras kom jag så händelsevis att studera en katalog från en fransk förläggarefirma och fann då att esperanto redan nu äger en rätt riklig original- och översättningslitteratur, att läroböcker i esperanto nu finns tillgängliga på närmare ett trettiotal olika språk samt att ungefär lika många esperantotidningar ges ut till och sprids i de flesta europeiska länder.
Nu började saken verkligen få ett utseende som tydde på att mina och de flesta andras åsikter rörande omöjligheten att konstruera och sprida ett fullt användbart internationellt språk möjligen kunde vara grundfalska och oriktiga.
Esperanto skulle då verkligen utgöra lösningen på en fråga som sedan mer än 200 år tillbaka brytt ett stort antal spekulativa tänkare och framkallat minst 150 olika teoretiska förslag eller påbörjade försök, vilka alla övergivits såsom outförbara!
Jag kände mig halvt förbluffad, beslöt att återigen och något grundligare än första gången analysera esperantospråket, sökte ett par timmar förgäves efter den för 12 år sedan köpta esperantogrammatikan, och gick sedan för att köpa den av Paul Nylén i år utgivna nya läroboken: “Det internationella hjälpspråket esperanto” av Dr L. Zamenhof.
Sedan mitten av augusti månad förra året har jag nu på lediga kvällsstunder gått igenom denna lilla bok och läst en del esperantolitteratur. Att språket är utomordentligt lätt och enkelt kom jag snart nog underfund med, för redan efter några få timmars arbete fann jag mig kunna översätta en esperantisk text rätt väl, och då jag som ett ytterligare bevis på denna lättlärdhet anför att jag efter 25 till 30 timmars studier vågade försöka skriva ett längre brev på esperanto till en framstående esperantist, så delar jag fullkomligt dennes uttalade åsikt “att ett så omfångsrikt brev omöjligt skulle kunnat skrivas på något annat språk efter så kort studietid.”
Vad jag för egen del tänker om esperanto vill jag nu i korthet anföra.
Jag fann med förvåning ett språk byggt på endast 16 mycket enkla och absolut undantagslösa regler, 17 lika enkla grammatiska ändelser, ett 30-tal ordbildande affix och en ordbok omfattande knappt över 1.000 ordstammar, nästan alla hämtade ur de romanskt-germanska kulturspråken, därför till största delen kända förut av varje person med allmänbildning och i varje fall mycket snart inlärda. Och likväl insåg jag snart nog att detta egendomliga språk, på grund av sin nästan obegränsade smidighet och genialiskt uttänkta ordbildning, inte endast motsvarar utan vida överträffar vilken som helst av de levande och döda kulturspråken då det gäller ordrikedom. Därmed skapar det förutsättningar att klä i ord alla de mångskiftande tankar, känslor och intryck som kan uppstå i en människohjärna. Lägg härtill att esperanto, som livligt erinrar om de italienska och spanska språken, är ovanligt melodiskt, mjukt och välljudande som talspråk, att det vid översättning från andra språk med häpnadsväckande precision och klarhet förmår återge dessa språks finaste skiftningar och egenheter, och att det slutligen även med stor framgång används i bunden form, så tror jag mig i stora drag ha anfört åtminstone de huvudsakligaste egenskaperna jag funnit detta språk äga; och envar måste obetingat erkänna dessa egenskaper hos esperanto, såvida han verkligen gör det till föremål för ett allvarligt studium.
Ett faktum är sålunda att vi nu verkligen, sedan snart 20 år tillbaka, måste räkna med ett nytt språk som inte likt alla andra omedvetet utvecklats under den mänskliga kampen för tillvaron, utan medvetet och avsiktligt skapats med omsorgsfullt tillgodogörande av alla de rika lärdomar och hela det ofantliga material som de naturliga språken under årtusenden förut samlat. Utan att försvaga de nationella språkens liv och utveckling och utan att påverka något folks säregna kultur eller nationella kynne vill detta idiom – esperanto – såsom ett gemensamt, internationellt och neutralt andra modersmål betjäna alla folk. Det vill undanröja de svåra hinder språkförbistringen hittills rest på de mellanfolkliga förbindelsernas allt livligare trafikerade allfarväg. Det vill bryta ner de mäktiga barrikader som nu skiljer olika länder, och befordra samförstånd och endräkt mellan skilda folk och nationer. Med varje dag vinner också detta språk allt större sympatier, förvärvar allt fler vänner och sprids i allt vidare kretsar. Ja, erfarenheten visar att alla som verkligen lär känna esperanto även blir dess vänner, och att varje dess vän på samma gång livligt intresserar sig för dess spridning.
Ekstudinto kaj amiko de Esperanto.
