I samband med radiumforskningen tror man sig som bekant ha gjort den upptäckten, att element med hög atomvikt såsom uranium och radium ständigt upplöser sig i elementer med låg atomvikt. Nu är som bekant guld ett element med hög atomvikt, och frågan är då om guld undergår någon förvandling och om denna förvandling genom mänskligt åtgörande kan påskyndas.
Sir William Ramsay tror att om guld undergår någon förvandlingsprocess så är det mera sannolikt att det förvandlas till silver eller koppar, än att det bildas av dessa metaller. På forskningens nuvarande ståndpunkt är det onyttigt att spekulera vidare i denna fråga, men fortsatt experimenterande torde ganska säkert leda till en mera positiv kunskap om elementerna och deras förvandling.
Såvitt man nu kan se är det mera sannolikt att guld kan förvandlas till koppar än att koppar kan förvandlas till guld; men det är också en möjlighet att även det sistnämnda kan lyckas för vetenskapen, och om detta skulle inträffa så fick medeltidens alkemister på ett mycket egendomligt sätt bekräftelse på sina drömmar.
Metallernas förvandling var, skriver ”Spectator”, alkemisternas älsklingstema, och de drömde om en vätska som skulle kunna förvandla järn till guld. Den moderna spekulationen antyder i motsats härtill en naturlig förvandlingsprocess, förutsatt att en förvandling äger rum; men det som idag är en naturlig förvandlingsprocess skall kanske imorgon kunna åvägabringas med konst och påskyndas av vetenskapen.
Men månne folk förstår, vad som egentligen skulle inträffa om denna medeltidsdröm en gång blev verklighet? Om det blev möjligt att genom en enkel och billig metod förvandla bly eller järn till silver eller guld, då skulle, fortsätter den citerade tidskriften, grundvalen för vår civilisation försvinna. Grundegendom och varor skulle då bli den enda formen för rikedom. Bankernas guld- och silver-barrer skulle blott bli högar av järnskrot. Världens stora finansiella centra, vilkas betydelse beror på deras guldreserver, skulle förlora grundvalen för sin makt. Förändringen skulle kanske inte komma med ens. Myntat guld och silver skulle under någon tid fortfara att ha ett fingerat värde, men med den snabba förökningen av de ädla metallernas mängd skulle deras sanna värde sjunka, och då det nominella värdet alltid måste stå i ett visst förhållande till det verkliga värdet, skulle också det nominella värdet snart avta. Ett guldmynt skulle inte bli annat och mera än en värdelös banksedel, men den skulle inte kunna omsättas i något känt värde, emedan värdenas grundval skulle bortryckas. Bankföretag skulle upphöra, kapitalreserver skulle inte mera ha någon praktisk betydelse, alla former för penningplacering skulle bortfalla, de guldproducerande landen såsom Transvaal och Väst-Australien skulle göra fallit, och det invecklade handelssystem som människorna under loppet av tusen år har uppbyggt, skulle störta tillsammans inför våra ögon, ty det skulle inte finnas någon måttstock att mäta priserna.
När den första förvirringen som en sådan katastrof skulle framkalla hade gått över och människorna fått tid att börja tänka på problemet, så skulle de inse att ingen utväg fanns. Den gamla civilisationen vore försvunnen för alltid. En värdemåttstock är nödvändig för alla människor som lever i ett invecklat samhälle.
Och en sådan värdemåttstock måste ha tre egenskaper: den får inte vara en allmänt förekommande vara, utan jämförelsevis sällsynt; den måste förefinnas i lätt transportabel form; och den måste praktiskt taget vara oförgänglig. En värdemåttstock är inte detsamma som ett betalningsmedel, men det är alldeles omöjligt att skilja de två sakerna åt. Man kan inte ha en alltför tung och svårhanterlig värdemätare och ett enkelt, lätthanterligt betalningsmedel, ty det måste alltid vara möjligt att låta de två byta plats och begagna det som är värdemåttstock även som betalningsmedel.
En banksedel är ett praktiskt betalningsmedel, men endast emedan man i en handvändning kan utbyta den mot guld. Det är, vill det synas, blott de ädla metallerna som äger väsentliga betingelser för att vara värdemätare. De är sällsynta, de kan ges en lätthanterlig form, de kan präglas med den stats stämpel som fastsätter deras värde och de är – sist men inte minst – praktiskt taget oförgängliga. Inga andra ämnen har samma egenskaper. Kostbara ädelstenar är sällsynta, men de existerar som fasta enheter, som inte kan stöpas i en viss form, och de skulle vara ytterst opraktiska i dagligt bruk. Vem skulle vid avslutande av ett köp i hast kunna skilja en diamant från ett stycke kristall?
Det civiliserade samhällets ödeläggelse skulle bli det enda resultatet av en händelse som den förutsatta. Utan tvivel skulle det efter hand uppstå bestämda värdeförhållanden mellan olika slags varor, och istället för att ange ett fartygs värde i guld skulle man uppge det i varor av motsvarande värde. Grundvalen för vår komplicerade handel skulle försvinna. Alla invecklade handels- och industrigrenar skulle försvinna, och livet skulle bli utomordentligt svårhanterligt och förfärligt tråkigt.
I ljuset av dessa fakta, slutar den citerade tidningen, så kan man uppställa följande fråga: Om en vetenskapsman upptäckte en enkel och billig metod, varigenom bly kan förvandlas till guld, borde han då, om han var besjälad av oegennyttig kärlek till mänskligheten, hålla upptäckten hemlig och låta den dö med sig eller borde han säga: ”Det är min plikt att offentliggöra min upptäckt utan hänsyn till följderna.” Besvarandet av denna fråga vore ju ett ganska nätt problem.
