Röda ros! Ifrån det friska gröna
lågar du oskyldig, kärleksvarm!
Omedvetet ju ditt doft, du sköna,
lockar till din runda, öppna barm.
Jordisk sällhet, glädje, kärlek trona
i ditt purpursköt med väldig makt;
ingen furstes demantprydda krona
strålar så som du i livlig prakt.
Vita ros! Du bakom lövet smilar
himmelskt ren, vemodigt till mig ned!
Endast oskuld i ditt anlet’ vilar
långt från jordens lust och larm i fred.
Ej med färgers prakt du blicken dårar,
ej för jorden öppnar du din knopp,
nej, mot himlen genom daggens tårar,
doftande du höjer ögat opp.
En gång du i hennes lockar bunden,
gav min tysta suck ett saligt svar,
ljuvt jag drömde, drömmen är försvunnen,
men för minnet än den strålar klar.
Hulda ros! Ack, du mitt bröst skall smycka,
trolla minnet fram ur glömskans hav;
du har skapt min vår, min dröm, min lycka,
du, blott du skall pryda deras grav!
