Jon Naess hette en rask norsk ”gutt”, som var uppfödd på landet på en stor gård. Han längtade ut ”över de höga fjällen”, ville ut i världen och kom så på ett örlogsskepp.
Hans första resa gällde Lissabon, och där hörde han till sin glädje, att det nästa vecka, påskveckan, skulle bli stor tjurfäktning. De vildaste tjurar hade ditförts från Andalusien, en hel mängd hästar från kungliga stallet skulle visas på arenan, drottningen själv skulle infinna sig på cirkus, för att utdela belöningarna. Kort sagt, det skulle bli den största tjurfäktning, som på många år hade förekommit i Portugal.
Allt detta lockade Jon obeskrivligt. Alltid när Portugal och Spanien kommit på tal, hade han högt förklarat för alla, att det enda han brydde sig om att se på i dessa länder, det var en tjurfäktning.
Tjurfäktningarna i Portugal skiljer sig från Spaniens med avseende på åtskilliga viktiga enskildheter. Vid alla dylika fäktningar i Spanien, där denna fruktansvärda sport drivs på det mest barbariska sätt, dödas många hästar, understundom också människor, och mot föreställningens slut dödas tjuren av matadoren eller tjurdödaren. Lagen i Portugal förbjuder att döda tjuren, och hans horn omges därför antingen av en mjuk puta eller också beslås de med mässing, så att han inte kan genomborra hästarna med dem. Då och då dödas en och annan likväl, trots denna försiktighet. Upphetsningen är orimligt stor, då det gäller att driva eller dra tjuren från skranket.
Då Jon Naess fått land-lov den dag, tjurfäktningen skulle äga rum, gick han naturligtvis i god tid och lagade att han fick en av de bästa platserna. Han tyckte, att hela Lissabon strömmat tillsammans hit. Alla var i spänd väntan på att drottningen skulle inträda i den kungliga logen. Så snart hon visade sig, hälsades hon med livliga handklappningar. Och så började föreställningen, och Jon Naess såg med hänförelse på hur den vilda tjuren stormade in på arenan och beundrade den behändighet, varmed de, som retade honom, undvek hans angrepp. Slutligen hade dock det starka djuret drivit bort alla sina motståndare från skranket. För ett ögonblick var tjuren envåldshärskare på arenan.
Det farligaste konststycket skulle nu utföras. En ung man, som var klädd i en dräkt, tätt besatt med silvertränsar och små klockor, var djärv nog att kasta sig mellan tjurens horn för att hänga fast vid dem så länge, att tjuren kunde bli tillräckligt utmattad och övermannad föras ut från arenan. Han gjorde, som sagt, ett dristigt försök, men förfelade målet och föll omkull rakt framför det rasande djuret.
I detta ögonblick av fruktansvärd spänning upptäckte Jon plötsligt – vad ingen annan tycktes ha märkt – nämligen att den mjuka hornputan hade fallit av. Tjuren stod över den unge mannen med vilda blickar och i en ställning, som tydde på det yttersta raseri. Den ville inte skänka alla de brokiga näsdukar, med vilka man på alla håll viftade, den ringaste uppmärksamhet. Den tycktes överväga, om den skulle trampa på sitt offer eller genomborra det med sitt blottade horn. Den unge mannen vågade inte röra sig, han visste, att tjuren hade alla möjliga fördelar. Publikens upphetsning hade nått sin höjdpunkt, och vår hjälte var till den grad intresserad, att han inte längre kunde sitta stilla på sin plats.
Med en sjömans vighet sprang han över skranket. Alla förvånades över hans djärvhet. En tillstädesvarande engelsman, som fruktade för den oerfarne gossens liv, ropade ”kom tillbaka!”. Många andra bland åskådarna skrek åt honom, att jan skulle skynda sig bort från arenan. Men Jon hade förr utfört liknande vågstycken, och han var inte rädd. Hemma på gården hade han toppridit och övermannat många tjurar, som väl var lika starka och vilda som denna såg ut att vara.
Han visste, att tusentals ögon var fästa på honom, men utan betänkande närmade han sig djuret och ställde sig helt lugnt så, att han med den ena handen kunde fatta tjuren om hornen, medan han med den andra kunde gripa tag i hans ludna manke. Den unge tjurfäktaren, som legat omkull, hade under tiden sprungit upp och satt sig i säkerhet och överlämnade åt Jon att kämpa ensam med tjuren. Jons stridsplan var splitter ny i Portugal och förekom dem allesammans att vara en ren galenskap. Överallt hördes ett missbilligande mummel. Många ropade på Campinos, att de skulle komma in och rädda den dumdristige gossen. Tjuren tycktes inte begripa den vändning saken tagit och stod ett ögonblick alldeles stilla. En djup ohygglig tystnad, ett dystert varsel för vår unge hjältes strid, rådde bland åskådarna. Det var ett spännande ögonblick – den käcke lille skeppsgossen, efter allt att döma, helt och hållet i det rasande djurets våld, och tusentals av åskådare, som åsåg detta med andlös tystnad.
Plötsligt vaknade tjuren ånyo ur sin orörlighet och förnyade sitt angrepp, i det han i fullt raseri skakade sitt huvud. Jon fann snart, att det var lättare att klänga sig intill en rå i full storm än till tjurens glatta horn, men han hade satt sig i sinnet att bli herre över den våldsamma fienden. Han kände på visst sätt, att han sjömansära berodde på segern.
Liksom en duktig sjöman söker skona sitt skepp under manövrerna i en orkan, så beslöt Jon att med skicklighet lämpa sig efter tjuren. Han förstod, att han måste spara på sina krafter, ty han skulle synnerligen väl behöva dem innan han besegrat sin motståndare. Nu började tjuren riktigt på allvar att visa sitt raseri. Han vred sig, sköt rygg och stampade. Ett ögonblick väntade alla att få se den stackars Jon hänga på hans horn, därpå kastas ned och trampas ihjäl. Men Jon klämde sig så fast, som om han hängt vid en räddningsboj och slungats genom en förfärlig bränning. När tjuren raseri la sig ett ögonblick, liksom vattnet när ebben inträder, sprang han raskt ned och stod där på sina ben. För var gång han gjorde det ljöd bravorop. Tjuren utvecklade allt större kraft och våldsamhet. Han lopp arenan runt i fullt raseri. Han kastade Jon hit och dit och ibland formligen virvlade denne omkring i luften. Hela cirkus snurrade runt för Jon. Det stod som en sky av damm omkring honom.
Jon höll fast, må man tro. Han var rädd, att han inte skulle kunna hålla ut en minut längre, han fruktade för att han skulle nödgas släppa. Han började ångra sin obetänksamhet. Men då kände han, att tjuren mattades av. Jon blev obeskrivligt glad, då han åter kände marken under fötterna. Han var trött på att flyga. Tjuren tycktes nu vara övertygad därom, att han inte kunde befria sina horn från Jons fasta grepp, hejdade alltså sitt stormande lopp och började i misslynt vrede att stampa i jorden med klövarna. Jon hade längtat efter detta ögonblick, vilket sällan inträffar förrän vid stridens slut. Han hoppade strax ned framför tjuren och högg tag i båda hornen.
”Bravo, bravo”, skallade det från alla sidor.
Jon lyfte sig upp från marken och bidad lite, och då tjuren kastade benen högt i vädret och virvlade upp ett väldigt dammoln, vred Jon med en lika snabb som kraftig manöver hans huvud så våldsamt åt ens sidan, att djuret förlorade balansen och tungt ramlade över ända.
Några män störtade genast fram för att hålla tjuren kvar i sitt läge, tills han blev maktlös. Därpå bars han i triumf ut från arenan. Jon blev nästan döv av bifallsyttringarna. Han hade med ens blivit aftonens hjälte och överöstes av entusiastiska tillrop. Han fick inte lämna cirkus innan han förts fram till den kungliga logen, där drottningen egenhändigt gav honom en vacker bukett. Hon inviterade honom också till slottet, där hon själv ville motta den raske sjömannen.
