En tyvärr mycket vanlig barnlek som dock uppkommit snarare av förklarlig nyfikenhet och förkärlek för det nervretande än endast av lust att utöva grymhet och fröjda sig åt kval, är den som består i att rycka av benen på lockespindlar (“Helga högben”) och förvåna sig över deras sprittande rörelser. Det påfallande fenomenet att delar av ett djur som avskilts från kroppen fortfarande rör sig är ju inte så sällsynt även om det inte alltid är så lätt att iaktta som hos spindlar.
Vid anblicken av dessa ryckande ben tränger sig ovillkorligen frågan på åskådaren om det stympade djuret känner en smärta, liknande den vi skulle känna under liknande förhållanden och om måhända de avslitna benen förnimmer något liknande vår smärtkänsla. Detta senare är uppenbart inte fallet; vid avskiljandet av en lem stannar ju känselns säte, hjärnan, kvar i kroppen, och de märkvärdiga ryckningarna åstadkoms tydligen genom sammandragningar av benmusklerna, framkallade genom inverkan av de i avskiljandets ögonblick starkt retade nerverna. Första frågan om spindelkroppen som berövats sina ben känner någon smärta, måste väl så till vida besvaras med ja, eftersom spindeln i alla händelser måste ha en känsla av att dess kropp blivit stympad, och vi torde inte missta oss om vi antar att denna känsla inte är av angenämt slag. Men om djuret därvid verkligen känt vad vi kallar smärta i mänsklig mening är osäkert.
Om smärtkänslan hos djuren vet vi i själva verket ytterst lite. Vi är uteslutande hänvisade till gissningar då inte ens experiment kan ge oss någon upplysning. Tillika kommer vi alltför lätt till alldeles falska åsikter och föreställningar om företeelser inom djurkroppen eftersom vi fortfarande tvingas lägga mänskliga förhållande som grund vid undersökningen av djuren natur. Denna grundval vilar ju själv på vacklande mark! Även hos människorna är ju mottagligheten för kroppsliga smärtor ytterst olika. Vi kulturmänniskor är även i detta hänseende mycket mindre motståndskraftiga än andra, och när vi hör talas om att vissa folkslag vid tatueringar och avsiktliga stympningar med stoiskt jämnmod frivilligt står ut med stora smärtor, så beror denna ringare känslighet utan tvivel till en viss grad på ringare mottaglighet för smärta. Men vi behöver inte på något sätt ta vår tillflykt till så avlägsna exempel. Även hos oss själva finns i detta avseende högst olika graderingar; människor med retliga nerver känner smärta i flera fall, då deras mer härdade medmänniskor överhuvudtaget inte känner någonting alls.
Att de högst stående djuren känner smärta som vi är utan tvivel en avgjord sak. Vår trogne vän hunden vet till exempel precis hur den ska väcka vårt medlidande när den med sårad tass sakta gnällande lägger sig ner vid sin herres fötter och med talande ögon ber honom lindra smärtan! Många fall finns anförda då djur vid läkarbehandling betett sig mycket förnuftigare än någon mänsklig patient och underkastat sig de smärtsammaste operationer med en tålighet som väckt åskådarens beundran. Alla våra husdjur och de högre stående ryggradsdjuren känner smärta liksom vi människor och många jägare torde också vid anblicken av ett döende rådjur ha mist lusten för det ädla jägaryrket. Endasts rörande graden av denna känsla svävar vi ännu i okunnighet. Professor Drexler i Prag är av den meningen att det kan bli tal om en smärtkänsla i mänsklig mening först hos de varmblodiga djuren; till dessa har även i regel djurskyddsföreningarna inskränkt sina mycket lovvärda strävanden. Dessa har emellertid lika lite att göra med den “överhumanism” som bland annat yttrar sig i upprättandet av katthem och dylikt, som med motståndet mot den på vetenskaplig grundval och i vetenskapliga syften verkande vivisektionen.
Om vi stiger nedåt på den långa stegen av de djuriska utvecklingsformerna så avtar i allmänhet sinnesskärpan ju längre ner man kommer, och det skulle ju också vara märkvärdigt om just förmågan att känna smärta skulle vara högre utvecklad hos de lägre stående varelserna. Om sköldpaddorna, som bekant djur med ytterst tröga sinnen, berättas ju att de utan synbar smärta kan uthärda den mest omilda behandling. Redan Aelianus visste att sköldpaddans avhuggna huvud fortfarande rör sig och biter omkring sig i dagar, och Kersten skildrar åskådligt de många medel han förgäves använde för att döda dessa djur. Man får dock medge att det inte kan synas omöjligt att just smärtsinnet kan vara särskilt utvecklat hos ett lägre stående djur, liksom vi hos många djur kan iaktta att ett eller annat sinne nått en högre utbildning än hos oss människor. Det torde dock ha allmän giltighet att ju mindre utvecklade sinnesorganen är hos en levande varelse desto mindre sannolikhet finns för en medveten smärtkänsla i mänsklig mening.
Härtill kommer även att många djur från de minst utvecklade ända upp till ryggradsdjuren äger en förmåga att ersätta eller återföda kroppsdelar som gått förlorade. Naturen har alltså liksom särskilt lagt an på att vid eventuell förlust nybilda särskilt utsatta partier, och vi får väl av detta faktum dra den slutsatsen att exempelvis en ödla som lämnar en ännu hoppande bit av stjärten i den förbluffade förföljarens hand, känner endast föga kroppslig smärta vid denna förlust. Stjärten gick inte av utan ödlan själv bröt av eller kastade av den under inflytande av en reflexrörelse framkallad av den plötsliga förskräckelsen, och detta på ett alldeles bestämt ställe och med hjälp av bestämda muskelgrupper. Något liknande gäller om benen hos många kräftdjur och gräshoppor. Vissa maskar i våra gölar och dammar, till exempel av släktet Nais, delar sig i flera delar redan vid den lättaste retning, ja till och med utan någon yttre märkbar orsak, vilka sedan växer ut till fullständiga djur. I synnerhet hos de lågt stående djuren är denna delnings- och regenerationsförmåga så högt utbildad att den rentav tjänar till släktets förökelse och skjuter fortplantningen genom ägg nästan helt och hållet i bakgrunden. Att någon smärtkänsla i mänsklig mening skulle vara förbunden med dessa företeelser, är väl högst osannolikt.
Som ovan sagt: angående denna punkt vet vi inte något bestämt utan måste hålla oss till förmodanden; vi kan inte lägga fram några positiva bevis, endast påpeka en viss sannolikhet. Men om den satsen är riktig att ju längre ner på utvecklingsskalan en varelse befinner sig ju mindre är i allmänhet även dess förmåga att känna smärta, så är detta förvisso en stor tröst. För främst av alla intressen inom hela den levande världen så är det vitala lösningen av själva livs- eller näringsfrågan och kampen för tillvaron i vilken miljoner och miljarder varelser måste ge sina liv för att uppehålla andras, utkämpas med en grymhet som skulle få den tänkande människan att tvivla på skaparens godhet och vishet, om han nämligen vore nödgad till det antagandet att offren därvid måste lida sådana kval och smärtor som människan under liknande omständigheter skulle vara underkastad.
