Jag vet en liten smedja
Där hamras dag och natt;
Och hammarslagen ljuda
Än kraftigt och än matt.
Än spraka tusen gnistor
Och lågan fladdrar vilt;
Men stundom under askan
Ses kolen glöda milt.
Det är i mänskohjärtat –
Det slår båd dag och natt,
Än hörs det våldsamt bulta,
Än klappar det så matt.
Och glädjens klara flamma
Ses ofta stråla där –
Ack, lyckligt detta hjärta,
Som hem för glädjen är!
Men ofta nog är härden
Av sorgens aska täckt;
Dock glöder det därunder –
Än är ej lågan släckt.
Är smedjans fönster kolsvart,
Rår tystnad över allt –
Se, då har elden slocknat
Och där är dystert – kallt!
Är mänskans öga brustet,
Om där ej liv man ser –
Se, då har elden slocknat
Och hjärtat slår ej mer.
