Häromdagen satt jag på en källare för att förtära min enkla middag. Vid nästa bord mittemot mig satt en stor robust karl med ett tovigt skägg och en glupsk aptit.
Efter middagen gick jag in på ställets schweizeri för att dricka kaffe. Jag tog det enda lediga bordet i beslag, och när den okände kom fann han inget bord ledigt. Han tycktes emellertid finna att hos mig fanns god plats och så slog han sig ned utan att, som vi har för vana här i landet, be om lov.
”Nåja, karlen var ju snygg – litet fria fasoner förlåter man gärna en ålandsskeppare”, tänkte jag.
Han rekvirerade kaffe och whisky.
Det dröjde inte länge förrän vi var i ett livligt samtal. Han var ingen ”ålandsskeppare”. Han var en svensk-amerikan, född i Norrland, varifrån han med två tomma händer utvandrat för att nu – ja, han behövde bara skramla med sin guldkedja och därvid hängande genomborrade guldmynten – en hel liten månadslön! – samt visa sina ringbesatta händer för att jag skulle förstå att han var under tak.
Hans lakoniska språk kom mig att vara lika lakonisk.
”Hårt arbete i början?”
”O, yes!”
”Bra förtjänst?”
”Yes!”
Han bolmade på en svartgrön cigarr och blåste ut rökstoder, som skulle kunnat dölja Israels barn för Farao.
Så berättade han på en sorts svensk-engelska, som han ofta utan uppmaning förtydligade, hur han kommit till Amerika i början av 60-talet, blivit järnvägsarbetare, krögare, husägare, droskkusk i Chicago före branden, soldat i Förenta staternas armé, guldgrävare i Kalifornien samt med vinsten därifrån plantageägare i Södern.
Nu hade han sökt sina släktingar – jag frågade inte om det var i Ångermanland eller Hälsingland – men inga funnit. De hade också utvandrat till Amerika eller till – evigheten.
Han skröt inte av sin rikedom, och han målade visst inte Amerika som något ”förlovat land”, men han trodde att där dock var större utsikter än här för energi och god vilja samt litet blick.
