En dansk tidning lämnar följande upprörande skildring av tillståndet bland svenska arbetare på danska landsbygden.
Hanemose tegelbruk vid Saxkjöbing ägs av en arkitekt Jensen på Falster. Då man kommer fram, får man strax ögat på en skara män och kvinnor, som, nedstänkta av lera och smuts, går och sliter med ett strängt och i hög grad orenligt arbete. Unga flickor bär den våta, smutsiga leran på sina bara armar; deras kläder ser ut som dragna upp ur en rännsten. De skär tegel på maskinerna, lassar den brända stenen på vagnar och avlastar den vid järnvägen och på fartygen.
Om arbetet är strängt och obehagligt, så är bostaden, kosten och det liv, arbetarna för, något så förfärligt, att det vore skamligt att bjuda något dylikt åt djur. Betecknande är, att det är idel svenska arbetare, män såväl som kvinnor, som finns på fabriken. Ingen dansk skulle finna sig i ett liv sådant som detta. Svenskarna lockas hit genom samvetslösa människohandlare i Köpenhamn, som alltid står redo att skaffa till och med de sämsta arbetsköpare den arbetskraft de har av nöden.
Kvinnobostäderna
Kvinnorna är unga kraftiga bondpigor, som kommer hit långt upp från mellersta Sverige. De bor i två olika slags bostäder. Vi tar den bästa först och går in i en av stugorna. Här bor fem flickor, som ligger i tre s.k. sängar. Dessa är grovt sammanyxade av delvis ohyvlade bräder och liknar stora, omålade packlårar. På bottnen av dem ligger en gammal halmsäck och ovanpå denna ett gammalt, alldeles svart lakan, som de begagnat i tre månader. Över sig har de några avskyvärda skynken, vilka vi inte en ville röra vid med ändan av vår käpp.
Halmen i säcken, på vilken de låg, var alldeles söndersmulad, så at de högljutt klagade över, att de blev ömma av att ligga på det eländiga lägret. Möblemanget bestod av endast ett litet, grovt sammanslaget bord av omålade bräder och en liten bänk, på vilken tre personer kunde sitta, samt en gammal rostig bleckplåt, som var satt för fönstret, vilket hade några av rutorna krossade.
I den andra hålan var det ännu värre. Det var en gammal utbränd tegelugn, som blivit inredd till bostad. Då han inte längre duger till tegel, kan han dock alltid vara god nog för människor att bo i. I detta usla hål, som är mycket mindre än det förut beskrivna, bor sex flickor. Kyffet har två små gluggfönster, och på det usla stengolvet står 3 ”sängar” av samma förfärliga beskaffenhet som de andra. Någon kakelugn finns inte, men utanför finns en ”grotta” med ett slags öppen eldstad, där knappast en gryta kan stå på en defekt trefot. Här lagar flickorna sina lukulliska måltider. Natt och dag har de ständigt sällskap av en skara fientliga råttor, som äter deras mat och biter dem i tårna.
Just som vi kommit innanför ”dörren” kom invånarna från sitt arbete. Det var unga, riktigt vackra flickor med kraftiga lemmar, men de såg inte trevliga ut, så överhöljda av smuts som de var. Den halvnakna smutsiga kroppen såg ännu värre ut än de trasiga, leriga kläderna. Sedan de tvättat ansikte och händer, gav de sig i färd med att tillaga middagsmåltiden, som bestod av två spickesillar och några kokta potatisar. Sillen, som de måste köpa hos fabrikernas marketentare, såg gul och härsken ut. Men vi återkommer senare till födan.
Ännu värre
Bor kvinnorna så uselt, så är det nästan omöjligt att beskriva den syn, som mötte oss, då vi trädde in i den bostad, där de ogifta männen bor. De var inkvarterade på loftet ovanför marketentaren. För fångar dömda till straffarbete skulle det ha varit en barbarisk ökning i straffet att bjuda dem en sådan bostad. På en vanlig stege, som mist hälften av pinnarna, måste man kravla sig dit upp. Där var så mörkt, att man inte kunde se tre steg framför sig. Det lilla fönstret var så smutsigt, att ljuset inträngde endast genom de två öppningar, där förut två rutor suttit.
Mitt genom loftet fanns en smal gång, och på båda sidor stod ”sängarna” i två våningar liksom burarna i ett menageri eller kojorna i en illa inredd utvandrare-ångare.
”Sängkläderna” svarade mot ”sängarna”. De bestod av lite söndersmulat halm, som man fruktade komma i närheten av. För två man bestods blott ett lakan av samma färg som det smutsiga golvet och marken utanför. ”Täckena” är alldeles omöjliga att beskriva. I varje bås låg två män med en halmtapp i en säck under huvudet.
Männen ska själva laga sin mat och för detta ändamål har de en gammal fallfärdig kakelugn. Då de eldar, fylls därför rummet med ett sådant kolos, att det är märkvärdigt, att de inte blivit kvävda för länge sedan. De matvaror, som låg kastade på det smutsiga bordet, liknade mer svinmat än föda för människor.
Papperslappar
Varje manlig och kvinnlig arbetare ska enligt kontraktet ha 4 kr. i veckan i kostpengar. Dessa får de inte. Däremot får de 4 papperslappar, på vilka står skrivet ”1 krona” och fabrikantens namn. För dessa papperslappar kan de köpa varor i marketenteriet och naturligtvis endast där. Som skiljemynt begagnar marketentaren några bleckmärken, och det är således omöjligt för arbetarna att handla hos någon annan än honom. Följden härav är naturligtvis den, att de endast får dåliga varor, som de måste betala med högre pris, än de skulle behövt ge för goda varor i närheten. Detta gäller i synnerhet om smör och fläsk. Mjölk har marketentaren inte haft på hela sommaren, och som de på andra ställen inte kunnat köpa något för sina papperslappar, har kvinnorna alltså aldrig kunnat få en droppe mjölk att dricka.
Genom sina kontrakt är arbetarna bundna till den 1 november – det var i somras vi var där – och avreser de föra den tiden, får de inte ett öre av vad de har till godo. Behöver de kläder, skodon o.s.v., får de inte pengar att köpa det för, utan en papperslapp, varpå de kan få sina behov utlevererade från en handlande i Nykjöbing på Falster.
Arbetstid och inkomst
Förut har arbetstiden varit från kl. halv 6 på morgonen till halv 8 på aftonen – 14 timmar – men så mycket har dock vederbörande gjort, att arbetstiden blivit inskränkt från kl. 6 till 6 för några och från halv 6 till 6 för andra.
Flickorna får 80 kr. under tiden från maj till november (6 månader), men männen arbetar för det mesta på ackord. Vi har sett flera arbetsböcker med den införda veckoförtjänsten, och den ser så ut:
9 kr. 56 öre, 11 kr. 8 öre, 11 kr. 49 öre, 10 kr. 72 öre, 9 kr. 15 öre, 7 kr. 89 öre, 9 kr. 44 öre, 9 kr. 40 öre och 11 kr.
Aldrig har vi sett ett arbetsställe, där ordet slaveri med större berättigande kan användas. Det måste vara en ren vällust att vara i straffängelset i stället för att leva på detta sätt. Men tyvärr, Hanemose kan få folk nog. Varje halvår, då den ena uppsättningen reser, skaffas med lätthet en ny uppsättning genom människoaffären vid Halmtorvet i Köpenhamn.
Och de stackars svenskarna anar inte vad de gå till mötes.
