Bland de inflyttningar till Sverige, vilka lämnat märkbara spår efter sig, är vallonernas.
I Ardennernas bergstrakter hade detta idoga och skickliga smedfolk sina hem. Med hängivenhet bekännande sig till den reformerta läran, och i följd därav utsatta för svåra religionsförföljelser, flyttade många vallonfamiljer till Sverige och slog sig ner i Värmlands bergslag, där de införde förbättrade järntillverkningsmetoder eller det s.k. vallonsmidet. Efter denna första vallonska invandring, äger man ännu minnen i åtskilliga släkters namn, bland vilka de mer bekanta är Chenon, Durent, Gurney, La Montagne, Lochette o.s.v.
Den största inflyttningen av valloner till Sverige ägde rum under Gustaf II Adolfs och Kristinas tid. De kom i hundratal dessa brunögda, svarthåriga fransmän, och de bildade, med sin starkt utpräglade rasstyrka, en stam, som än idag kan särskiljas i gränstrakterna av Östergötland, Småland och Västergötland.
Deras efterkommande har med sina namn så trängt igenom, att vi i våra dagar säkert känner igen dem som gamla bekanta, dem vi träffat på flera områden förut, och vi går kanske dagligen om dem utan att tänka på annat än att de är gamla svear. Vi nämner blott Allard, Anjou, Aschan, De Besche, De Brun, Cardon, Gaufin, De Geer, Giljuson, Qvarfoot, Du Rietz, Schotte o.s.v.
Det är företrädesvis vid Dannemoraverken men i våra dagar finner de svenska vallonerna i deras ursprungliga rasegendomlighet, så mycket nämligen som de kunnat bevara. I talspråket har dessa gamla fransmän dock mestadels övergivit sina nationella tillhörigheter, ehuru man ännu får höra som tilltalsord ”graper” och ”gramer” (grandpère, grandmère). I uttalet har de ett släpande ljud med upplösning i diftong av vissa vokalljud, såsom å i aå. Inom smedyrkets terminologi är dock spåren mest skönjbara. Järntackans namn gös är sålunda det franska gueuse.
