Fri, skyndar jag åter från havets tvång,
Från svallande böljornas lek;
Mig lockar ej längre dess vilda sång,
Ej havsvindens tjusande smek.
Trygg, plöjde jag havet och spjärnade emot
De vredgade böljornas gång;
Jag fruktade föga dess hemska hot,
Jag log åt dess vilda språng.
Jag såg då i natten, i stormens sus,
En stjärna, som lyste så klar.
Hon ledde min väg genom vågens brus
Och fort över böljan det bar.
När vindarna spelade, när stormen röt,
När vågorna vräkte mot skyn,
Och när mot bogen sig böljan bröt,
Hon hägrade jämt för min syn.
Jag såg henne ofta i världens larm,
Bland faror, bekymmer och strid –
Hon sände till jorden en blick så varm
– Och allt var blott kärlek och frid.
Men nu har hon slocknat min stjärna klar,
Hon lyser för mig icke mer;
För mig står hon endast som minne kvar,
Ty nu mot en annan hon ler.
O, brusande, stormande, vilda hav,
Säg varför du nekade mig,
Den arme, förgätne en stilla grav
I lugnet, i famnen hos dig!?
