I motgångens stunder, när mörkt tyckes allt,
när ingenting tjusar mig mer,
när hjärtat, som förr var så varmt, kännes kallt,
och livet mig glädje ej ger,
då viskar likväl i mitt inre en röst,
som bjuder mig glädje och tröst,
den rösten mig milt föreskriver en lag:
”Tag nya tag!”
När medel mig tryta, när nöd tränger på,
och fattigdom grinar mot mig,
när vännerna tyckas min vänskap försmå,
då ensam jag vandrar mig stig,
då hör jag likväl i mitt inre en röst,
som bjuder mig lycka och tröst,
och hoppet mig tillviskar även idag:
”Tag nya tag!”
När stormigt det blir uppå levnadens hav,
när solen i moln tycks gå ner,
när högst utav allt jag mig önskar en grav,
som slutet på sorgerna ger,
då viskar så milt i mitt inre en röst,
som bjuder mig lugnande tröst;
den rösten, den säger mig även idag:
”Tag nya tag!”
När kärlek jag ägt, men bedragen därpå
står ensam, som förut jag var;
när hjärtat ej mera så varmt kännes slå
och smärta jag övrig blott har,
då hör jag likväl i mitt inre en röst,
som talar om glädje och tröst;
den rösten mig tillviskar: ”Sörj ej din dag,
tag nya tag!”
När ofta jag gjort vad jag ångrade sen,
när frestarens snaror jag såg,
men ändå ej kunde behålla mig ren;
då nedsänkt i synden jag låg,
då hörde jag likväl en kärleksfull röst,
som ingav mig, syndare, tröst.
När tårar av ånger jag fällt, hörde jag:
”Tag nya tag!”
