I Paris utspelades nyligen en egendomlig tilldragelse som har följande förhistoria:
För sju år sedan utsatte en fröken G. sin åtta veckor gamla lilla dotter utanför en hedervärd köpmansfrus dörr. Då denna var barnlös, antog hon sig det lilla barnet, och då hon såg att den lilla under hennes vård utvecklade sig till en vacker liten blondin, adopterade hon flickan som sin egen.
För kort tid sedan blev hon emellertid överraskad av ett besök av en elegant klädd dam som yttrade följande: ”På den dag då ni upptog det barn som nu kallar er moder, tackade jag Gud för den tillflykt han berett den lilla hos er. Nu, då jag befinner mig i en oberoende ställning, har jag kommit till er för att tacka för all den kärlek och godhet som ni bevisat barnet, och tillika ersätta er för de kostnader det vållat.”
Köpmansfrun fordrade att få se dopattesten. Då denna förebragtes, var hon ännu inte övertygad om sanningen av damens yttrande och var för övrigt inte böjd att gå in på hennes yrkande.
”Ni kan visa denna attest för alla dem som för sju år sedan upptog ett övergivet barn, och ta alla myndigheter till hjälp, barnet är och ska förbli mitt.”
Alla böner var förgäves, först då den förtvivlade modern gjorde min av att vilja stöta en kniv i sitt bröst lät hon sig bevekas.
Bägge mödrarna kom nu att dela sin kärlek på den lilla Marie.
