Där ser du honom, villad in i skocken
Av folk, som njuta livets vilodag. –
Hans slitna hatt, den snäva överrocken,
Hans krökta nacke och hans slappa drag.
Där bor en fråga i hans skygga blickar,
En fråga om han skall igenkänd bli.
Han kommer närmare, försagd han nickar,
Du ser åt sidan och går kallt förbi.
Han bar ändå – du finner det helt lustigt –
En gång sitt huvud lika stolt som du.
Du vet ej vad, som inom honom brustit
Förrän han blev den slusk du skådar nu.
Du såg ej honom, du, då hoppet spände
Till kamp var muskel uti spänstig arm,
Du såg ej honom då var fiber brände
Av livets kärlek och av livets harm.
Han innerst slumrade i tidens kärna –
Dess fröjd, dess kval, dess dolda längtan – allt
Som än ej sjungits ut, uti hans hjärna
Melodiskt skulle formas till gestalt.
Hans röst, en åska genom vardagsskriken
Den skulle dundra, långt sen bort han gått.
En boren furste ut i diktens riken
Han skulle nå dit inga skalder nått.
Så satt han timme efter timme vaken,
Då natten bredde ut sin svarta väv
Och ljusets låga närmade sig staken,
Och trodde han var skald och skrev… och skrev.
Det var ett ord han sökte, blott ett enda,
Ett ord av harpors ljud och solars glans,
Ett ord att gnistan i hans inre tända
Ett ord – och diktens undervärld var hans.
I drömmar drog han ut på levnadsdjupen
I drömmen slog han sina ungdomsslag,
I drömmen flöt hans tid – till dess om strupen
En dag han kände livets allvarstag.
Hans tron är bräckt, hans krona sönderslagen
Nu går han kring en störtad, biltog kung;
Av ödets snärtar skyggt han motser slagen,
Hans rygg är krökt, hans gång är matt och tung.
Han skapad blev till lek åt ödets nycker
Och han var dömd hur än han stred och brann,
Gå du blott kallt förbi; hans hand jag trycker,
Ty jag är samma andans barn som han.
