Vad vet väl den, som mer än nog har fått
av gods och guld, om dessas hårda lott,
som, hur redligt de än sträva må,
se nöden hotande på tröskel stå?
Den dystra stig, den rike aldrig trått,
som mången gång den arbetslöse gått,
då han, den arme, för att skaffa bröd,
sin arbetskraft, sitt allt, förgäves bjöd.
Han aldrig, dödstrött och med tårad kind,
när åter hoppet svek, i nattlig vind
till uselt kyffe stapplat, för att se
de sinas nöd – förutan hopp, som de!
Han vet ej han, hur far och mor det känt,
som hört, från armods läger dit de sänt
förutan kvällsvard, sina kära små:
”Ge oss en beta bröd, vi hungra så!”
Vad vet väl den om armod, brist och nöd,
som ständigt levat uti överflöd.
Den som har allt, vad vet väl han om dem
som lida hungerns kval i nödens hem?
