”Jag såg en hed, min födelsebygd,
mitt hem på landet – jag såg
den tysta sjön, som i tallarnas skygd
vid sidan av vägen låg.
Jag såg hur tidigt och sent en man
arbetade där – min far!
Jag såg det kommande sorglöst an
med undrande ögonpar.
Jag såg min mors bekymrade blick
om dagen forska i min;
men lyckligt lekarnas tid förgick –
tills läkarens ord slog in.
Jag gråtit tårar, mitt hjärteblod…
Det bleker en flickas kind.
Hur skall den lära sig tålamod,
som blev i sin ungdom blind?
Jag vill ej klaga. – Men I, som sen
och skämten idag så glatt,
ack, bedjen, bedjen om ljus för en,
som lever i ständig natt!
Jag yrar, arma. Vad angår er
den lott, som mig är beskärd?
Kom, saknade syn! Jag ser, jag ser
en annan, en inre värld:
Min hed, min födelsebygd förtrollad
jag återfått;
med blommor marken är översållad
där hemmet stått,
på insjövågorna strålar glittra
så klart, så klart,
och sommarfåglar omkring mig kvittra
så underbart.
I fjärran morgonens stämningsfina,
förgyllda flor
försvinner långsamt – jag ser de mina,
jag ser dig, mor!
Men vad är detta? Du gråter… gråter?
Är det ej sant, att jag ser er åter?
Var är du, mor?”
