Vad jag är lycklig! – Brasans flammor spraka
så glatt och vänligt från min egen härd,
och tusen tankar i mitt sällskap vaka –
med dem jag skapat mig en egen värld.
Ej minsta buller stör. De smugit sakta
till hjärtats kammardörr och klappat på.
Än aldrig lärde jag för dem mig akta,
fast mången gång de stört mitt lugn också.
Jag älskar er, Ni genier, evigt unga,
min enrums gäster och min levnads salt.
Som luftens syre i en mänskas lunga,
Ni svalka än och än förbränner allt.
Dock nu välkomna! Mer än eljest blida,
Ni sväva här med tysta vingslag kring.
Ej manen Ni mig fram att fåfängt strida,
Ni skänker blott, men fodrar ingenting.
Vad Ni mig given är förnöjsamheten
och samvetsfridens glädje i mitt bröst,
i era spår sig smyger tacksamheten,
den milda dottern med sin barnaröst.
Sig seglarn fröjdar, när han säkert ankrar
i stilla hamnen först och natten flyr.
Så ock min själ vid er, Ni goda tankar –
och hoppet liksom dagen åter gryr.
Det hoppet slocknar ej – ska värma, liva
och styrka viljan under dagens id.
När kvällen skymmer sen, må det ock giva,
till vänlig dröm förbytt, min vila frid.
