Jag härmed i läsarens händer vill lämna
Det arv som min fader mig tilldelat har
Som förord jag ville i korthet blott nämna,
Att han har det ärvt ifrån farfadersfar.
”Skomakare bliv vid din läst!” må du veta
Och minns: ”sådant läder sån smörja skall ha”.
På mänskornas ”undergång” ständigt arbeta!
Tro det, och ”lägg beck på, så att det må dra”!
Hur ”vass” han ock är, bör ej Skräddaren vålla
Att någon blir ”stucken”, fast ”pressad” han är.
Arbeta han bör ”allt vad tygena hålla”,
Om också ”en knapp uti västen” han bär.
En Målare aldrig bör ”påstruken” vara,
Men regnbågens färger han känne ändå!
Om ”kladdig” han är, må han ta sig till vara
Att han ej som ”skylt” bär den gula och blå.
Ej ”allt uti svart” bör en Färgare skåda,
En ”sorg uti rosenrött” passar hans sinn’.
Men ”ljusblått” det vore om han utav våda
I flickornas ”garn” skulle trassla sig in.
Hattmakaren ”blyhattar” aldrig försälje,
Men ”karl för sin hatt” bör han vara ändå!
Som sin politik ”hattpartiets” han välje,
Fast någon gång ”stukad” han bleve också.
”Polerad”, ej ”kvistig” bör Snickaren vara;
En ”ohyvlad” sådan – vad skam, o betänk!
Var sak bör han ha som att ta ”på ett bräde”,
Och fästmön han städs må ge hederlig ”skänk”.
En Dykare aldrig i yrket än fått en
Sån fulländad kunskap, som han borde ha,
Förrän han fått lära sin konst uti ”botten”,
Att ej han må ”vatt’n över huvudet ta”.
Vi Guldsmeder nog litet var kunde bliva;
(Egentligen ”gull ej är annat än mull”)
Den konsten är lätt, och jag vill den beskriva:
”Att tala är silver, men tiga är gull.”
En Sotare aldrig ”på röken” bör vara,
Om ock han på söndan i ”skorsten” går klädd.
Men ”skrapa” han give åt dem som förklara,
Att ”som man är klädd” bör man ock ”bliva hädd”.
Krukmakaren själv bör ej vara en ”kruka”,
Fast ”bräckliga” mänskan är ”skapad av ler”.
Omsorg som ”materialist” bör han bruka
På ”innehåll” ej, men på ”formen” dess mer.
Med ”glödande nit” böra smederna laga
Att alltid de ”smida, när järnet är varmt”,
Samt ”smida sin lycka” ej ”pusta” och klaga,
Men ”stålsätta” modet, om livet är armt.
En garvare aldrig bör ”råbarkad” vara,
Det händer då lätt att ”på huden” han får.
Ty bör ock i yrket så hemma han vara,
Att han kan bedöma allting ”på ett hår”.
Urmakarn ”vad klockan är slagen” beskrive,
Om också han är ”på trekvart” någon gång.
Hur vis han ock är, han ock ”visare” bleve;
Om ”tiden är kort” bör han göra den ”lång”.
Boktryckarn bör veta sin ”korpus” bevara
Och aldrig av ”fuktvatten” ta sig en klunk.
För ”snedsteg” han tage sig noga till vara,
Och minst utav allt bör han slå någon ”munk”.
Bokbindarn sig vakte att ”komma i klistret”;
Vad honom generar, i ”band” bör han slå.
Om också han ”häftar” i skulderegistret,
”Inbunden” han själv får ej vara ändå.
I ”tågordning” städse bör repslagarn tåga;
Hur ”hjulet sig vänder”, han glädes med fog,
Och om det går ”baklänges” bör han ej plåga
Sin nästa med klagan – han ”repar” sig nog.
”Fast ställning” var murare bör hava inne,
I alla de växlande skiftena; men
I nödfall han leve sitt ”liv på en pinne”;
Och ”korpgluggar” aldrig han ”mure igen”.
Sist vill jag ett råd, som jag länge har sparat
Er ge och dess sanning är vida bekant;
Att intet av vad jag er här har förklarat,
Behöver, go’ vänner; ni ta för – ”kontant”.
