Kristian Jacobsen Drakenberg, som, efter att ha levt under 7 danska konungar och tjänat 3 av dem såsom högbåtsman i krig mot Sverige, dog i Aarhus 1772, 146 år gammal, var född i Bohuslän, där hans fader var kapten.
Han plöjde havet i flera nationers tjänst från sitt 13:de till sitt 91:a år, och hade därvid rika tillfällen att se sig om i världens alla delar. År 1694, då han var 70 år gammal, blev han ombord å ett hamburgerskepp uppbringad och gjord till slav av algeriska sjörövare. Efter 15 års slavliv rymde han från Aleppo.
Efter att år 1712 ha åter inträtt i dansk tjänst, kom han i Kristiania i ordväxling med löjtnant Wessel, den sedan så berömde sjöhjälten Tordenskjold. Denne blev förnärmad av att Drakenberg gick förbi honom utan att avta hatten och gav honom därför några slag med sin värja. Men då Drakenberg, ehuru 86 år gammal, var starkare än löjtnanten, dristade han sig i sin förargelse över misshandeln att rycka värjan ur Wessels hand och kasta bort den, varefter han visserligen arresterades och slogs i järn ombord på ”Ormen”, som Wessel då förde, men han blev snart försatt på fri fot igen.
År 1722 begav han sig till Jutland, där han uppehöll sig hos åtskilliga välvilliga människor, bland andra hos överstelöjtnant Bjerregaard på Örslevskloster. Här stannade han i närmare 7 år. Under sitt vistande här hade han en torgdag följt med husfruns ostvagn till Viborg. Då en köpare här tadlade osten, ansåg han detta som en förnärmelse mot sin välgörarinna och gav sig i slagsmål med köparen, som, ehuru Drakenberg nått sitt 100:de år, blev rätt illa tilltygad. Men då vår gamle kämpe på grund härav fick flera motståndare, blev han slutligen övervunnen och så genompryglad, att han, sedan han blivit hemtransporterad, blev mycket sjuk och i flera veckor fick använda kryckor.
År 1728 kom han till greve Danneskiold-Samsö på Engelsholm; 1731 reste han till Köpenhamn och uppehöll sig där i 2 ½ år hos samma greve, tills han året därpå företog en resa genom Själland, Fyen och Jutland till Norge för att där hämta sin dopattest, då man börjat betvivla hans ålder. Försedd med attesten kom han året därefter åter till Köpenhamn. Han flackade nu några år fram och tillbaka mellan denna stad och Jutland.
År 1735 blev han, 109 år gammal, av greve Danneskiold föreställd för Kristian den 6:te, som, i betraktande av hans höga ålder och av att han under tre krig tjänat tre föregående konungar, visade honom nåden att få spisa vid ett litet bord bredvid kungliga taffeln och dricka hans majestäts skål.
1737 förlovade han sig i sitt 111:te år i Aarhus med en 60 år gammal sjömansänka, med vilken han begav sig till Köpenhamn, där de höll bröllop i greve Danneskiolds hotell på Kongens Nytorv i många höga personers närvaro. Brudparet fördes till pallarna av två grevar av Samsö.
Men detta äktenskap var ej av lång varaktighet, enär hustrun få år därefter dog i Köpenhamn, varefter den gamle mannen fortsatte sitt förra kringströvande liv på landet och i städerna. Från 1750 uppslog han för 5 år sina bopålar hos Fischer på Allinggaard, där han en gång i 3 veckors tid plågades av frossan. Han omtalade under denna sin sjukdom, att han för 80 år sedan haft samma onda i Portugal, där en läkare botat honom och på samma gång lovat, att han aldrig mer skulle få den sjukdomen. Han var nu därför betydligt förargad på läkaren, emedan dennes löfte visade sig ej hålla streck – efter 80 års förlopp.
Vid ett besök från Allinggaard på förutnämnda Örslevskloster fick han en dag – han var då mellan 120 och 130 år gammal – lust till att pröva en kapplöpning med 2 av gårdens folk. Den ena, som ej hade försyn för Drakenbergs ålder utan sprang så mycket han förmådde, kom till målet före gubben, varöver denne blev så arg, att han började ett slagsmål med tjänaren, vilken han, berättas det, rullade ihop som en boll, så att tjänaren efter slagsmålet fick blodspottning och dog inom några dagar.
En annan gång hade han dragit till marknaden i Skive. Här inlogerade han sig hos en änka, men då sju onyktra tyska glasmästare och skärslipare frampå natten kom och störde hans sömn med sitt skrål, sprang han, sedan han förgäves tillsagt dem att vara tysta, upp och störtade på dem med en lång kniv, sårade några, däribland en ganska svårt. Då värdinnan sökte lugna honom, körde han också ut henne liksom han gjort de övriga. Själv blev han så medtagen av denna kalabalik, att han efter sin hemkomst måste hålla sig på sin kammare i tre veckor.
Såväl på denna sistnämnda gård som på Lillero vid Aakjaer, på vilken gård han åtnjöt mycket godhet av ägaren, statsrådet Lassen, friade han, som då var 130-133 år gammal till både flickor och änkor. Häftigt förälskad kysste han under frierierna gärna sin dam på handen och sa henne de mest honungssöta ord. Men när han fick korgen, vilken hårda lott alltid drabbade honom, så hämnade han sig på de grymma genom att berätta allt ont, han kunde hitta på, om dem.
De sista 12-13 åren tillbringade han i Aarhus. Dock företog han då och då utflykter i trakten omkring och fortfor därmed intill året före sin död, men han måste i dessa vandringar ledas av annan person, emedan hans ögonlock blivit så tunga, att han ej kunde lyfta upp dem!
År 1772, hans sista levnadsår, fick han ett slaganfall, som dock snart gick över, men efterlämnade stor själs- och kroppssvaghet, och hans levnads sol gick slutligen ned, sedan den lyst i 146 år på 40 dagar när. Han begravdes med stor högtidlighet. I stadens båda kyrkor ringdes med alla klockorna från kl. 12 till halv 2. Liket kördes på köpmanskårens likvagn och bars från vagnen till jordfästningen i domkyrkan av utvalda bland staden unga män. Liktåget bestod av stadens högsta ämbetsmän, officerare, präster, borgare och en stor mängd folk från när och fjärran som alldeles fyllde den stora kyrkan, där stiftsprosten Monrad höll en vältalig predikan över den döde åldringen.
Vad Drakenbergs yttre angår, så var han av medellängd, skulderbred, starkt bygd och ägde ovanliga kroppskrafter, Ett exempel på hans muskelkraft ända in i sena åldern kan följande historia ge:
En handfast officer frågade honom en gång, hur gammal han var. Drakenberg, som aldrig kunde fördra denna sedvanliga fråga, svarade ej, ehuru den andra sa: ”Du är ju 120 år?”
Drakenberg bad därpå att få skaka hand med honom, varvid den förnärmade gamla tryckte hans hand så hårt, att officeren sjönk på knä.
”Se nu”, sa han, ”om jag ej är 20 år; de 100 har jag kastat kort!”
