– Nej, sade Remington Brown, vi har gjort nog för industrin, Charlie skall få sin vilja fram och bli soldat.
– O, Rem, protesterade hans hustru klagande, tänk om han skulle bli skjuten!
– Det förbjude himmelen, viskade Remington Brown, ty han var mycket fäst vid sin son.
– Han är ju vårt enda barn.
– Ja, men varför skulle något hända just honom? Pojken vill bli militär. Jag har tjänat pengar, och varför skulle han inte få välja sin levnadsbana? Han skall få sin vilja fram.
Remington Brown hade sannerligen tjänat pengar. De få hundra, varmed han hade begynt, hade vuxit till lika många hundra tusen. Han började sin verksamhet i ett litet järngjuteri, som tillhörde hans far, och nu, då hans hår började gråna, hade det lilla gjuteriet vuxit till ett stort etablissemang, där allt slags järnarbete utfördes, från järnskepp till gevärskulor.
Men hans älsklingsartikel var en av hans egna uppfinningar, den patenterade, förbättrade expansionskulan. Den ökade gevärets effektivitet i hög grad.
Just som Brown hade fått läsa om sin sons utnämning till underlöjtnant, hade han också den tillfredsställelsen, att krigsdepartementet hade berömt hans nya kula, och att där skulle anställas ytterligare försök med den.
– Det är den finaste uppfinning i sitt slag, sade han hänryckt, och den splittrar sig utmärkt! Det finns inte en på hundra som skall reda sig om han blir träffad av den.
Emellertid sålde Remington Brown kulor och gevär och lokomotiv till alla som ville köpa och kunde betala.
Han hade sina egna åsikter om handeln med sina varor. Han kunde inte vara ense med dem som framhöll att en engelsk fabrikant inte borde förse en främmande nation med gevär.
– Varför inte, om jag törs fråga? När de betalar, varför skulle jag inte då ta emot pengar? Jag är affärsman. Om den galne Mullah ville ha gevär och ammunition och kunde betala dem, så skulle jag naturligtvis leverera dem.
– För att användas mot era egna landsmän?
– Vänta! För att användas eller bli till gammalt skräp. Jag vet inte och frågar inte om det. Så länge vi inte för krig med andra land, varför skulle jag inte sälja mina varor?
– Det är naturligtvis inte olovligt, men – – –
– Där finns inte något men. Affär är affär, min herre. Jag kan sälja till vem jag vill – tills kriget är förklarat.
Det dröjde inte länge, förrän Mullahn verkligen var i krig med England. Kort förut hade Remington Brown utskickat gevär och expansionskulor till Mullahn över en hamn på fastlandet. Som affär tilltalade det Remington Brown mycket, ty priset var storartat. Inte heller kände han samvetsagg däröver, änskönt han höll saken hemlig. Det var helt enkelt en affär.
Charlie roade sig i Indien med att resa och söka sig militärtjänst.
Han var bedrövad över att hans regemente inte fick komma med i kriget. Hans föräldrar var däremot tillfredsställda. Emellertid fick regementet, då kriget hade varat en tid, order till uppbrott.
Fyra månader senare satt Remington Brown, svartklädd och sorgsen, på sitt kontor och läste ett brev, som innehöll följande:
Ärade herr Remington Brown.
Långt innan detta når er, har ni väl fått underrättelse om stackars Charlies död. Han och jag var kamrater, och jag delar därför er stora sorg; ty ni har mistat en präktig son, och jag min bäste vän och regementet en av sina tappraste hjältar. Jag har sänt er alla hans ägodelar. Han dog på sjukhuset; de tog ut kulan; men det fanns ingen möjlighet att rädda honom. Det ohyggligaste av allt är att, rent mänskligt sett, skulle han ännu varit oskadd hos oss, om inte de långt räckande gevären på ett eller annat sätt hade kommit i fiendens händer. De har ändå fått tag på patentkulor. Ni kan själv förvissa er därom. Ehuru det är ett sorgligt minne, sänder jag er kulan som dräpt honom, ni kan se att det är den mest moderna typen. Om jag ändå kunde komma över den uslingen som har sålt dem! Men han har förmodligen tjänat pengar på handeln, och det är väl det enda han bryr sig om.
Vördnadsfullt
– – –
Fabrikanten lade brevet ifrån sig och såg på paketet, som låg på bordet. Han förstod det hela och skälvde. Han betänkte sig, men måste likväl se efter.
Långsamt öppnade han paketet och ett ögonblick höll han kulan i handen.
Den föll med ett dovt ljud ned på bordet, och den gamle knöt händerna, medan hans ansikte blev vitt och förtvivlat.
Det var en av hans egna patenterade och förbättrade expansionskulor.
Den hade splittrat utmärkt.
