Jönköpings Tidning berättar följande: I fredags morgon inkom på Jönköpings sparbank en äldre man från Åsenhöga socken för att efterhöra hur det förhöll sig med ett mindre penningbelopp som mannen för många år sedan insatt i banken.
Sedan insättningen skett hade han inte gjort sig underrättad om summans tillväxt. Åren gick, mannen kom i mycket knappa omständigheter samt måste slutligen, enligt egen uppgift, inackordera sig hos ett bondfolk för 25 öre om dagen. Även denna utväg till en hjälplig existens syntes dock vilja ta slut och fattighuset med alla sina umbäranden och sorger hägrade redan för den gamle mannens ögon.
Men då nöden är som störst är hjälpen ofta närmast. Mannen kom en dag att tänka på den där insättningen i Jönköpings sparbank. Motboken var för längesedan förkommen men numret på densamma hade han i minnet. Nu var han kommen hit för att få upplysning om förhållandet.
”Jag tror visst jag skulle ha lite penningar här”, sporde han bankkassören.
Denne såg efter i böckerna samt svarade: ”Mycket riktigt. Ni har belopp av 1600 kronor innestående.”
Gubben bleknade av sinnesrörelse samt tvivlade om han borde tro sina öron. Sedan han emellertid blivit upplyst om att de insatta penningarna under årens lopp genom tillagda räntor ökats till bemälda summa utbrast han rörd:
”Herregud, jag är ju rik. Jag slipper att komma på fattighuset!”
