Arbetarn arla skyndar opp
till dagens svett och möda
för att med idog flitig hand
de sina skaffa föda.
Han hän till verkstadsrummet går
med ringa kost för dagen
och hamrar flitigt dagen all
fast svedan känns i magen.
Och när på kvällen matt och trött,
av dagens värv en känning,
han vandrar till sin bostad hem
med blott en ringa penning.
Hans hem är litet, mörkt och trångt,
fem trappor upp beläget,
fast han för hyran året om
är tvungen verka träget.
Där möta honom många små,
som dömts att allt försaka
av njutning och av livets fröjd
och så en sjuklig maka.
Men då han över tröskeln går
och träder in i skummet,
och jubel hörs från en och var
och glädje blir i rummet.
En glädje oförställd och sann
som blott man den får skåda
i nödens kulna, mörka hem,
där nöd och brister råda.
Men i stor och prydlig sal,
där ljus och lampor brinna
och bordet rikt med rätter står,
vi principalen finna.
Men glädjen i hans ljusa hem
sig mer är sparsamt röjer,
ty girighet, bekymmersam,
som gäst uti det dröjer.
