Då man erbjöd lokomotivets uppfinnare Stephenson upphöjelse i adligt stånd, vilket han dock avslog, svarade han med följande beaktansvärda ord:
”Om någon nämner mitt namn, må han erinra sig att jag var vid kolgruvorna och att jag om aftnarna måste efter det tunga arbetet gnida mina händer med fett för att få dem så böjliga att jag kunde hantera penna och ritstift. Ävenså må man veta att jag lappade skor och sydde gruvrockar åt mina kamrater, gjorde fickur rena osv. för att skaffa min stackars Fanny (hans hustru) litet mera penningar till hushållet. Jag vill inte håna arbetarna med att utgå ur deras klass. Jag har inte haft någon annan eller större kraft än de, och om de har samma vilja som jag att göra såsom jag gjort, är det utom all fråga att var och en ibland dem kan bli vad jag blivit. Jag vill inte bli baronet; jag vill bli det jag varit: George Stephenson.”
Vilken utomordentligt upphöjd och ädel själ uttalar sig ej i dessa ord, som kan utgöra en ”hustavla” för varje arbetare och för var och en som anser arbetet såsom simpelt och förnedrande och hellre vill välja dagdrivarens än arbetarens yrke! Men må även arbetaren med alla de medel som står honom till buds försöka inhämta vad han under en ofta fattig och bekymmersfull barndom inte kunnat få lära, och jämte beslutet att bli den förste i sitt yrke städse ihågkomma att kunskap är makt.
