Sedan åratal jag knogar,
Benen bära mig med nöd,
Lyckan någon gång så fogar
Att jag får en kaka bröd.
Extra kost av den mig kör,
Då han är vid gott humör.
O, var snäll mot stackars hästen!
Men hur sällan gotter vankats!
Mest jag prövat hårda tag.
Av den ilskna näven bankats,
Blött för piskans vassa slag.
Körsven, tror du ej det sved,
Fastän tyst och fromt jag led,
Ack var snäll mot stackars hästen!
Högt jag kan ju icke klaga,
Jag din stumme broder är,
Men en gång du måste laga
Att mitt stumma språk du lär.
Hör den suck, ur bröstet gick,
Läs min bön i fuktig blick.
Ack, var snäll mot stackars hästen!
Eder, hårda ord, du ryter,
Onda ögonkast jag får,
Då mitt bättre lynne tryter.
Tror du ej jag allt förstår!
Jo, de såra likaväl
Som din snärt: jag har ock själ!
O, var snäll mot stackars hästen!
Uti ur och skur jag trogen
Står och väntar tiden lång.
Medan du din fröjd på krogen
Tar i glaset gång på gång.
Tills du rusig raglar ut,
Då är friden för mig slut.
Elak blir du då mot hästen!
Då går allt ditt vilda sinne
Löst mot mig, blott därför att
Du ej längre får därinne
Gräla, supa, rulla hatt,
Då blir syndabocken jag,
Under skällsord, hugg och slag;
Fy, att vara stygg mot hästen!
Gamle grålle nykterheten
Hyllar som en blåbandist,
I ej anen, I ej veten
Vad jag lidit för er sprit.
Käre vän, på fyllan spar
Och låt mig ha huden kvar.
Ja, var snäll mot stackars hästen!
Med en smekning lätt jag vinnes,
Minns hur glad min gnäggning var,
Och en vänlighet jag minnes
Evigt: jag hästminne har!
Alltså gläd mig då och då,
Skall jag tjäna dig för två.
Därför, du, var snäll mot hästen!
