Att inte kunna franska kan stundom vara bra i själva Paris, något som bevisas av följande historia, som nyligen tilldragit sig på Grand Hôtel i nämnda stad:
En herre kommer in i den till matsalen gränsande vestibulen och ser sig frågande omkring. Genast skyndar en kypare fram till honom och frågar artigt, naturligtvis på franska:
– Hör ni kanske till sällskapet min herre?
– Oui, oui, oui!
– Gott, var så god och tag av rocken och följ mig.
Den obekante förs in i en salong, där ett talrikt bordssällskap är i färd med att avsluta en lysande middag och övergå till champagnen.
En kypare med om möjligt ännu mer urringad väst än den förre framträder:
– Önskar ni kanske att hela middagen efterserveras er?
– Oui, oui, oui!
– Gott: … Paul, soppa!
Den obekante låter minsann ej bedja sig. En sådan aptit har man ej sett på länge. Han förstår att lika snabbt som grundligt uppskatta varje rätt. Han hugger så tappert in, att en blek herre, som ligger i evig strid med en envis magkatarr, gulnar av harm.
– Känner ni, frågar denne sin granne, den där herrn där borta, som äter så tappert?
– Nej, min själ jag det gör… Han ser just inte ut som en fransman.
Den obekante intresserar snart alla bordsgästerna. Den ene frågar den andre, alla ser på honom, ingen känner honom. Detta stör alldeles inte den okände. Utan att se sig omkring hugger han outtröttligt in på rätterna. Sällskapets ordförande vill slutligen veta vem den hemlighetsfulle gästen kan vara.
– Fråga den herrn vänligt vad han heter, säger han till överkyparen.
– Ber om förlåtelse, säger överkyparen till den obekante, det råder väl inget misstag? Ni hör ju till sällskapet?
– Oui, oui, oui!
– Jag får således skriva in ert namn?
– Oui, oui, oui!
– Behagar ni säga mig det?
– Oui, oui, oui!
Paus. Överkyparen vet ej längre vad han ska fråga.
– När får jag, upprepar han, skriva…
Den obekante, på renaste Wiendialekt:
– Förlåt, käre vän, men jag kan inte ett ord franska.
Lyckligtvis förstår överkyparen tyska:
– Ni är således inte medlem av sällskapet, som varje månad här intar en gemensam middag?
– Jag, visst inte.
– Då har ni inte rättighet att komma in här.
– Ja, men jag ville äta vid table d’hôtel.
– Den är inte här, utan i stora salen mittemot. Jag får be er gå in dit och lösa er biljett.
– Jag tackar, jag tror verkligen att jag ätit nog.
– Såå!
– Ja.
Den obekante tar sin hatt och går belåten sin väg.
